”I need a baby, man. can you fix me one?”/ babyjunkie 14-20 years old.

bebishysterin håller i sig och snart sticker jag en skruvmejsel i örat och häller syra i ögonen så jag slipper bli hjärntvättad av samhället. Överallt är det stora magar, nya produkter, skvaller, bebisar, tips och trix, bloggar, bilder, frågeställningar och billiga barnkläder.
Barn som får barn, ungdomar som får barn, nyvuxna som får barn, vuxna som får barn, medelålders som får barn, äldre som får barn. ALLA får barn, till och med dom som inte vill ha barn verkar drabbas.
”ännu en gravid tonårsblogg”, ”15 och väntar mitt sjuhundraelfte barn” och ibland slänger vi in en pappablogg med.
Jag har inte blivit jagad med högaffel än tack vare mina inlägg men nu kommer jag antagligen få hela mammaligan på mig. Innan ni laddar vapnen och gör i ordning snaran så vill jag påpeka en sak.
Jag tycker om barn, jag blir glad inombords när jag ser en vuxen kvinna med en mage som lyser nytt liv. Några utav mina gamla barndomsvänner har de absolut vackraste barnen jag sett i hela mitt liv och jag skulle aldrig få för mig att ifrågasätta deras uppfostran då jag vet att barnen har det helt gudomligt bra i deras händer. Så jag är inte ute efter att jaga gravida med silvertejp och slagborr och förespråka abort, absolut inte! MEN…

Jag vill utan inflytande från samhället låta min kropp och själ bestämma själv när den vill ha barn. Jag vill låta mig och (den blivande) pappan till barnet få komma på själva att vi vill ha barn. Jag vill slippa höra ”är det inte dags för dig snart?”, ”du blir inte yngre direkt”, ”du skulle bli en sådan bra mamma!”.
först och främst, innan jag tänker på barn så vill jag ha en stadig relation, en mer än fungerande ekonomi, ett fullt tillfredsställt ungdomsliv och bra förutsättningar för framtiden. Second, jag har precis fyllt 21 och har ett helt liv på mig att ”inte bli yngre” på. third, jag vet att jag kommer bli en ruggigt bra mamma, spank you very much.

Ting som irriterar mig gällande föräldrar, gravida och uppfostran idag;

• gravid flicka 15+ utanför gallerian som håller i en cigarett och ber pojkvännen köpa ut sprit på bolaget. Hunters mark, send pet, chimera shot och volley-rape of doom på er, idiotjävlar! (jag är nörd, för er som inte förstod tidigare mening så är det i princip mordförsök på gravid flicka 15+ som röker osv.)
• rosa fjortisblogg som en dag blev rosa fjortisblogg i Vecka.3 ”ännu en ung och gravidblogg”.
• när bilderna på barnen tar över internet. (ni har vackra barn, men jag vill se hur du ser ut, vad du har gjort idag, hur din sambo mår, vad du har köpt. försvinn inte bakom bilderna på era barn! Jag vill veta hur NI mår också)
• överbeskyddande uppfostran. Låt barnet leka utomhus så han/hon bygger upp ett immunförsvar. det är inte hälsosamt att leva på antibac!
• Grupptryck. Det handlar inte om att snatta, följa mode, våga gå till third base med nya killen. det är graviditet vi snackar om. SLUTA uppmuntra och hjärntvätta icke gravida. Vill man föröka sig så gör man det.

Det finns säkerligen mer, men jag orkar inte.
Slutligen en ganska lång avrundning i vanlig ordning;  ja givetvis vill jag ha barn. Jag har vetat att jag en dag kommer/vill bli mamma sen min barbie och min actionfigur fick barn när jag var 6 år gammal. Mitt liv i dagsläget har inte förutsättningarna för att ens tänka på barn och det är ingenting jag sörjer. Jag strävar inte dagligen efter att ändra min vardag till en bra ”bilda familj”-grund. När jag var yngre så var 21åringar fortfarande unga och lekte av sig, ”levde livet” och planerade inte barn förrän mot 26+. Nu föds man med ett graviditetstest. ”skaffa barn och bli mormor på köpet!”
Vissa unga föräldrar har den mentala mognaden och moralen att klara av ett föräldraskap och jag önskar er all lycka i världen, men många idag är INTE redo för barn. När jag var barn var det furby’s/tamagotchi’s/robotdog’s, när jag var lite äldre var det katt/hund/råttor/marsvin/fiskar. Nu är jag nyvuxen och nu är det barn. Det är sinnessjukt.

Är jag gammalmodig? Ser nutiden ut såhär? Förväntas det att man skaffar barn något ynka år efter att man tagit studenten? Kommer jag senare i mitt liv få höra ”oj vad sent du blev mamma!”. När jag var yngre tyckte jag att åldern 25-30 verkade vara en bra tid för att odla smått, har jag haft fel?

Jag passar på att säga det här med då det ändå kommer att bli debatt bland kommentarerna annars: Blir jag med barn i dagsläget så kommer jag göra abort. Jag tycker inte att ett nytt liv ska vara oväntat och oplanerat. ett barn är inget impulsivköp. Åter igen, hade jag haft jobb, pengar, bra boende, en partner som är på samma nivå gällande att bilda familj – så hade jag antagligen inte gjort en abort. Men nu ser det inte ut så. Är jag en dålig människa som skriker ”ABORT!” i dagsläget? mycket möjligt. Men en jävligt bra förälder då jag månar om mitt framtida familjeliv.

När/om jag väl blir gravid kommer det inte startas en blogg i det syftet. ni kommer antagligen få läsa här; ”jag har varit som en berg och dalbana i flera veckor nu. ena stunden är jag jättefjollig och lycklig för att i nästa skrämma slag på alla fabeldjur som blivit påhittade. Det kan ju dock bero på att jag är gravid. Så, jag hade tänkt yngla av mig. nog om det, har ni SETT bensinpriserna nu för tiden!!?”

DIN ÅSIKT!
Vad är dina tankar och åsikter om de ämnen och frågor jag ställt idag?
Har du funderat på barn? Är du förälder? Din syn på uppfostran? Vad anser du om dagens graviditerer, är det en hysteri eller förändras normerna i drastisk takt? Ska gammalmodiga rebeller (som jag själv) inse den nya generationens fortplantningssystem och ge vika för vår arts evolution? (woho vad häftigt det lät!). Har jag utelämnat något om ämnet som borde upplysas? Kommentera folkz!

Sonen Erik’s uppfostran förbättras.

Vi människor verkar ha en tendens att inte vilja säga det vi har på hjärtat och jag hatar det.
Istället för att direkt berätta för personen det gäller att bilen står felparkerad, ditt barn är en jävla odåga i butiken eller att din odör är något av en pina vid köksbordet så vad gör dom då?
Jo, antingen så lider dom igenom det hela eller försöker säga det indirekt till dig. I vissa fall så berättar dom för någon utomstående person vad som bekymrar deras hjärnhalva. Då berättar dom allt, lassar över problemet på den tredje personen och väntar på att denna ska sköta skitjobbet medan rörande person ett inte har en blekaste aning om vad som pågår.

Är vi människor så ofantligt rädda för konflikt att vi istället väljer att starta ett kallt krig? Om man inte kan sin krigsföring så ska man väl ändå inte ta upp vapnet, rusa iväg och dunka det försiktigt i pannan på någon!? Eller låter vi bara bli att ta hand om “problemet” för att vi tycker synd om stackars person ett som doftar svett, äter för mycket mat eller har den där hemska odågan till avkomma?

Vi människor tänker att “nej, hon/han har redan massor att tänka på så istället för att berätta det rakt ut till denna …så tänker jag berätta det för …HONOM, så får han berätta det för henne/honom. Så slipper jag tänka på det mer, jag måste bara få prata med någon om detta, jag klarar inte mer!” .
Är det någon mer som ser den ickebefintliga logiken i det här? Jag ska lägga fram problemet samt ge er en lösning.

 

Y har problem (?) med X=Z,  men istället för att lösa ekvationen med X så går Y till G för att berätta lösningen på hela problemet.
Men G hade  inte det talet att lösa i sin mattebok från början och nu blir G förvirrad och glömmer helt bort problemet ,(?), Y hade med X.

X i sin tur får aldrig veta hur ekvationen löste sig, kuggar på det stora provet och gör om samma misstag om-och-om-och-om-och-om-och-om-IGEN!
Berättar ni inte vad (?) är för ert X så får ni fanemej skylla er själva om denna X gör om problemet upprepade gånger.
Det är upp till dig att lösa problemet eftersom det är du som har det, annars så får du skylla dig själv och då har du inte rätt att klaga. Alls!

 

Exempel: ett barn springer runt i affären och välter varor, skriker, gråter, river paketen, springer framför din vagn och allt annat du kan tänka dig. Du ser mamman till barnet.
vad gör du?

1. kollar medlidsamt (alternativt irriterat och stöddigt, rullar med ögonen) mot henne, suckar och går vidare trots att barnet är i närheten och gör ditt handlande till en fredagsaktivitet du inte alls ville uppleva.

2. Du går fram till mamman, säger “hej, jag får ursäkta så mycket men skulle du kunna hålla koll på ditt barn? Han stör mig något fruktansvärt när jag handlar, river ner varor och tar saker från vagnen och sådant. “
(här kan du även säga versionen “DU! ta hand om ditt djävulsbarn till son innan jag stoppar popcornspaket ända ner till ändtarmen på honom!” men det är inte alls lika populärt. Möjligt mer effektivt men inte populärt. Tro mig. -dock lite roligare, men inte bättre.)

 

Två svar kan komma från mamman vid det här laget men i slutändan kommer samma sak att inträffa. svarsexempel:
2.1: “Ja men Gud, absolut! Erik, var är du? ERIK! kom hit nu! ..vad har mamma sagt åt dig?!” och går därifrån med ett hårt tag om sonens krage.
2.2: “vem tror du att du är egentligen?! min son skulle ALDRIG göra något sådant och om han nu råkar göra det så är det väl ändå ditt eget fel, eller hur? ta hand om ditt egna liv istället!” säger mamman och går bryskt därifrån med sonen vältandes vattenmeloner vid fruktdisken.

 

Vad som sedan kommer hända som är den gemensamma nämnaren för versionerna är följande:
3.1 Mamman kommer hem och sonen Erik har samma attityd väl hemma. Hon sätter sig ner och funderar på vad hon ska göra för att få honom att sluta. länge funderar hon ensam om hon kan bättra sig, vad hon kan förändra med sitt uppfostrande och liknande. Efter många tänkande om och men så drar hon in fadern (om dom fortfarande är tillsammans) och kommer på en lösning. De förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så  det lättare går att lösa.

 

3.2. Mamman är skitarg och kommer hem med sonen Erik. Hon slänger varorna på bordet, tar av sig ytterkläderna och börjar ropa till Sambon/fadern “du ska bara VETA vad jag var med om på ICA Maxi!”. Hon börjar packa ur varorna och fortsätter berätta allt. Antingen så håller fadern med modern och tycker att jag,problemlösaren, är en jubelidiot eller så frågar han redan när modern är i hallen följande;
“ja men vad hände då?”.
Varav modern säger “Erik sprang väl runt lite i affären, han hade ju precis slutat lekis och dom fick glass till snask efter maten du vet. Så ja, han sprang väl runt och var en liten illbatting, men det gör dom ju! då kommer det fram en tjej och ber mig att ta bort honom, SÅ dryg var han faktiskt inte, han råkade väl göra lite saker och så, men inget viktigt!”.

varav Mr.Pappa kontrar med “ja men om människor vågar gå fram och klaga så är det ju uppenbarligen någon som stört dom. eller hur?”
Här börjar problemlösningen för Familjen Sonenerikärenodåga. Mamma och pappa bråkar och dom gör det länge och väl. Ingen har fel och fler problem som dom har blommar upp. Efter många timmar, kanske dagar så utbrister modern; “vi kan inte ha det såhär”
varav pappan säger “jag vet”. Sedan kramas dom och sätter sig vid köksbordet och gör vadå?
Jo dom förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så  det lättare går att lösa.

 

Någon som har några idéer om vad som skulle hänt om ni inte sagt någonting? Upp till diskussion. Detta gäller givetvis inte bara småbarn och deras föräldrar, det går för svettlukt på jobbet, påträngande gubbar på bion osv. Det här är alltså inte ett påhopp till er föräldrar, även om jag hatar dom små liven när dom gör just det jag drog upp nyligen. Jag vet ert försvarstal “det är inte en dans på rosor att vara förälder, hade du varit mamma hade du förstått, du är så trångsynt, du vet ingenting, sluta yttra dig. Det är faktiskt inte så enkelt att vara förälder och vi försöker så gott vi kan!”.
Ja om ni blir så upprörda och berättar detta för mig så anser jag att ni bryr er och försöker tillräckligt eftersom ni pratar med mig om det. Jag stöttar er, ingen mer än jag vill att ni ska uppfostra era barn till att bli bra människor, tro mig! Jag har börjat tänka ut hur man enklast dödar de små djävlarna som är dryga så börja uppfostra! sscho, ssscho Iväg!

(jag måste dock få kontra till er som försöker men inte lyckas; “det är inte så lätt och jag gör mitt bästa!” – ja uppenbarligen är inte ditt bästa så jävla banbrytande så du får nog hoppa upp på rälsen och köra vidare, dumfan för din unge är en JÄVLA PINA ATT BEHÖVA BLI UTSATT FÖR! Det är ingen liten polly pocket-hund du kan låsa in i ett dockskåp så den får bajsa bäst fan den vill. du har klämt ut ett barn, en människa. Uppfostra den bra så den blir accepterad av allmänheten, lilla “sockertoppen” kommer få ett helvete annars.)

 

För att summera;
har du problem med någon? – Berätta det för denna.
Det kanske gör ont att höra vissa saker men åtminstone så är problemet löst. Du som berättat det behöver inte vara lidande mer (kanske en örfil, men det är värt det).
Jag tycker om när människor säger vad som bekymrar dom direkt till mig istället för att berätta det för någon som inte har med saken att göra. Naturligtvis finns det olika sätt att säga saker på.

Tar jag plats, är jag lat, stökar jag ner, luktar jag illa, är jag för högljudd, tar jag för mig för mycket, parkerar jag snett, whatever så säg det. Annars får du leva med mina skavanker i tysthet för gnälla har du inte rätt till.

Har man konfronterat någon som kommer någon konfrontera dig tillbaka, även om det är ett “absolut, det ska inte hända igen, förlåt” eller “jag sprutar deo på mig när du klappar igen din jävla kameltå, kärringjävel”.

Låt ingen trampa dig på tårna men inse själv när du har orsakat någon sk. problem och borde ändra på det.

 

Se gottfolk, det är inte svårt. Så sluta gnälla om andra människor och gör någonting åt det.