”Jag är för gammal för sånt här”.

För någon enstaka dag sen så fyllde jag 20 år. Från alla möjliga håll fick jag höra vad som förväntades av mig på den stora dagen. Dels skulle jag handla på systemet och börja headbanga febrilt i kassan och skrika HELL YEAH! när kassörskan frågade om ID-kort, sen skulle jag även supa så hårt att hjärnan till slut imploderade av för hög alkoholhalt i blodomloppet.För varje sak jag fick höra så kliade jag mig i huvudet och försökte få fram ett svagt skratt medan tankarna cirkulerade i huvudet;
”jag som bara hade tänkt röka vattenpipa och dricka kaffe ikväll”.  Sen fortsatte jag att fundera, under första tiden av mina tonår var målet att få köpa sprit på systemet, det var stort! Som mina vänner och jag tjatade om denna jävla butik. Detta gjorde att jag funderade vidare på hur mina tonår över lag hade varit, på dom som gått bort, dom som jag träffat på vägen, allt vi sagt, allt vi gjort, allt vi sagt att vi skulle göra men sket i, och så vidare.

Jag bet mig lite i underläppen och tänkte att allt tjat om systemet och allt dumpurjotrånande i alla dessa år ska inte ha varit förgäves. ”Okej, jag köper väl en öl då. Bara för sakens skull”.  Jag puttrar in på bolaget i beiga tofflor, stora, pluffsiga shorts, myggbrillor, ruffsiga dreads och allmänt svettig. Jag hade bestämt mig för finöl och när jag väl kom fram till hyllorna så blev det svårt. Där stog mina kära vänner newcastle, guiness, hobgoblin och alla deras bekanta. Jag beslöt mig för att ha en mindre tillställning och bjöd ner hela gänget i varukorgen. Jag gick bort till kassörskan och betalade, inget headbangande. Men jag fick ett ”grattis”. Jag log och tackade, betalade för mina småttingar och gick.

När jag gick där med den klirrande påsen så kom jag på att det faktiskt är skönt att kunna dra och köpa några öl utan att behöva be någon annan. När jag var 14-16 drack jag helvilt och ibland var det ett rejält never ending quest att få tag på skiten! Nu kan jag strutta in, punga ut och sen av med kapsylen och njuta, om jag känner för det.

Beträffande den obligatoriska röjfesten när man fyller 20 så känner jag mig för gammal för det. Jag har förstört mitt partyhumör med spendrups guld 7,5%, sofiero, Norrlands Guld och massa andra knasigheter. Andra Får hemskt gärna dricka ett dussin av dom på samma kväll och spy ner en kaktus eller 7, men jag dricker mig gärna hjärnfjantig med baktanken ”åtminstone så drack jag snyggt. Tack newcastle, tack Guiness, tack bärnstensölen, tack som FAN hobgoblin” . Nu ska jag inte överdriva mitt åderbrock, nog fan kan jag bli störfull, men det vore synd att bli det på sån fin öl och varför dricka kittylitteröl när man kan dricka finare sorter? ett bra moment 22. Men fine, ge mig alkohol och jag kan bli packad, jag är inte omöjlig.
Men nog känner jag dom grå tinningarnas charm växa lite när jag tänker på alla fylleslag som varit, alla inbjudningar osv. Lite gammal är jag nog, faktiskt. För att dra tillbaka ryggskottet lite så kan jag känna att min 20′e födelsedag kändes lite som ett Level up. I’ve gained a level, I’ve got access!  jag kan loot’a bäst fan jag vill. +exp! Så lite glad är jag, mer är det inte.

Något som jag däremot aldrig kommer bli för gammal för är enorma butiker. Jag var på IKEA  vid Kungens kurva idag, vilket var ett mindre äventyr. Det är så stort att man blir förvirrad för mindre. Jag tycker om IKEA för där finns det små installationer, det känns som att man går in i någons kök, vardagsrum och liknande. Men det absolut bästa med det stället är barnavdelningen. Där finns det Alice i underlandet-liknande möbler. Hade dom varit lite större så hade det inte varit något snack om saken, då hade jag varit ägare till dom. Men tydligen är jag för gammal för små garderober med enorma handtag eller små stolar med feta hästben till fötter. vad vet jag?
Något mer som är roligt är att på varje våning så finns det som en liten nedgång till mitten av våningen. Har man en tung kundvagn så åker den jättefort nerför den där gången. Det pirrar lite i mig varje gång jag går i sådana, jag vet inte riktigt varför. Det känns så busigt att stå emot kundvagnen, eller varför inte hatscha ner i lite för snabb fart för att sedan snabbt stoppa med foten så man inte kör in i någon unge. Det är lika roligt att gå uppför gången då man måste trycka på kundvagnen lite extra, det känns lite som att man är för liten för allt. Lite barnkänsla över det hela.
Det som ändå är NÄST BÄST på hela IKEA, är när man är klar och ska gå ut. Själva utgången är snurrdörr. men det är inte en snurrdörr utan två på raken. Det känns så TV-spelsaktigt att gå igenom dom. Tänk om man fastnar?! då förlorar man ett liv och får börja om från början, för man kan inte quicksave’a. En liten adrenalinkick får jag varje gång jag går igenom dom. Jag tycker det är spännande, fruktansvärt spännande. Samtidigt har jag en liten ”ååh vad jobbigt!”-känsla över utgången med. För tänk om något skulle hända? Då blir folk griniga och det tar tid och och och och och…
Men ibland ska man inte behöva orka bry sig om alla andra. Så jag tillät mig att vara överlycklig när jag gick ut från IKEA.
Nu är jag hemma i lilla huset igen och är nöjd över mina inköp. Det är kanske inte mycket för världen, men för mig betyder det en hel del. Allt är i rullning nu, snart är det dags. Nu ska jag däremot göra sådant som gamlingar kan göra ibland. jag ska sätta mig på verandan med en kall öl i handen, som jag själv köpt, och bara njuta. För sånt kan man göra när man är gammal. And that’s a good thing.

En levande reklampelare

För ett litet tag kollade jag mig i spegeln.
Jag var fullt upp med att stressa sönder mig för att jag inte hittade en sminkplutt som man tydligen behöver under ögonen.
När jag stannade upp och såg min krigsmålning så kändes det nästan som ett uppvaknande.
Istället för att fortsätta klistra på den sociala masken så tvättade jag bort grunden och gick till sängen istället.
Där lade jag mig och började fundera.
Är jag en vandrande reklampelare för till dagens ungdom? Har jag delat ut flyers så mycket att jag börjar tro skiten jag jobbar med (för att vara metaforisk, jag skulle aldrig arbeta som det, om man nu kan kalla det arbete)?
När jag igår var inne i stan så såg jag bara människor som trodde att dom var trasiga och i ett desperat ryck försökte laga det.
Jag ville  ruska om dom och skälla på dom;
- laga inte det som inte är trasigt!
Nog för att jag hade en någorlunda koll på hur korkad mänskligheten är, men när vi lurar oss själva till total robotstyrning så måste det väl ändå vara nog?
Jag såg mig själv innan jag trillade ner i grytan, jag måste komma ihåg att tacka mig själv senare.
För några dagar sedan såg jag en kvinna i en park. Hon dansade till hög musik och hon log med hela kroppen. Hennes sätt att röra på sig, prata, dansa, le, skratta, allt hon gjorde gav mig goda vibbar. Jag tror nästan att jag blev lite förälskad. eller så blev jag kär i hennes utstrålning, hennes frihet var enastående!
En sådan sinnesfrid är något som jag önskar alla här i Sverige (och övriga världen), jag tror absolut att vi alla skulle må så mycket bättre då. Å andra sidan vet jag egentligen inte alls hur kvinnan i parken mår. Hon kanske är ett vrak! Men jag tycker bättre om henne när hon är en harmoniklutt för mig som lyser starkt. punkt slut.

Här om dagen fick jag en trojan på min dator. Jag knäckte fingrarna och började sedan för allt jag var värld att ta bort den. Det var ett ganska hårt arbete men när jag var klar så var jag nöjd. Jag hade sparkat ut trojanen så det stod härliga till. Lite kaxig var jag, ”muckar du med min dator så muckar du med mig, asshole!” var väl i stort sett budskapet i det hela.
Om jag ska vara djup och omöjlig så kan jag se vissa paraleller mellan den sociala normens krav på människan och en trojan.
Den kommer in i ditt liv, går igenom allt, kopierar, stjäl och förstör för dig.
Det man behöver göra då är att sparka den hårt som fan i pungen, skalla sönder pannbenet på den, spotta lite och säga något schwarzeneggerhäftigt som ”jag är copyrightskyddad, baby”. I det stora hela krävs det inte så mycket. Jag tänker i princip bara sluta leva i ett kommersiellt överflöd. Jag behöver inte 7 olika sorters handsalvor (vilket jag inte har, jag försöker skapa en poäng), jag behöver inte maniskt smörja in mitt ansikte för att ha porslinshy, jag behöver inte ha alla kosmetikaprodukter, jag behöver inte bidra till dagens hyckleri på något sätt. Jag behöver inte heller göda slabb och slarv som finns i dagens snabbmatsresturanger eller gatukök. Jag behöver egentligen inte göra någonting som jag själv inte känner för. Det behöver inte du heller. Vill du ha ditt läppglans, köp det. Vill du dämpa dina cravings för en whopper, köp den. Jag vet att jag kommer göra det jag med,  jag tänker inte bli levande revolthippie.

MEN (-som Tony Irving säger-)

Jag tänker försöka sluta att föda kommersen i vårat land. Jag tycker inte om att jag åter igen har tappat bort mig själv. Det var aldrig meningen att resa tillbaka till Babylon. För det är vad dagen har blivit, ett Babylon som vi inte kan ta oss ur. Så nu går jag vidare, igen.
Jag vågar försöka vägra kommersiellt överflöd, vågar du?
mina pengar behöver inte gå till skit jag egentligen inte behöver. Idag gör jag ett val. Det finns inget som är trasigt, det finns inget som behöver lagas och min lycka är just det, MIN.
Vad gör mig lycklig?
Det är inte materialism, godkända samhällsnormer, sjuka ideal eller total hjärntvätt.
Det som gör mig lycklig är perfekt blandad svartvinbärssaft med stora isbitar i ett brett glas, höga skratt från vänner, känslan av att få ha tränat för min egen skull, när en unge äter en snorkråka och hennes mamma säger ”SLUTA” och barnet bara fnittrar och fortsätter gräva i näsan, tussilago eller när en väns jacka och tröja går att dra ihop till en.
-Sådant gör mig lycklig.
För mig är det dom små sakerna i livet som betyder någonting och nu är det dags för mig att börja uppleva dom igen.

Jag kom på det på pendeln hem, ”Trasig, skriv blogg om, slut på det här nu! NU!” är vad som står på handen. Jag använder mig själv som en levande post-it lapp ibland.
Lyssna på Kapten röd – Trasig.
Om ni skakar på huvudet och skrattar åt texten, lyssna åtminstone på musiken, för den är skön. Texten är lite dit jag vill komma, kanske inte lika militant, men lite.
Ja, jag tyckte det var roligt att jag hörde låten första gången strax efter att jag diskuterat mina tankar med en vän.
Så nej, jag är inte influerad av en artist, en manipulativ vän eller någonting annat. Jag är (om ni inte redan märkt det) ganska så stark i mig  själv.
Det här är min nuvarande åsikt och det är i dag som räknas. Det här var inte ett sådant bittert inlägg, men det är ett inlägg.