Speglarna blir dolda och förvrängda av den varma luften. Vattnet från duschen våldför sig på det lilla badrummet.
Det tycks lukta blöt hund trots att det bara är jag som står i duschen. ”en våt hynda” tänker jag och ler åt dubbeltolkningen mitt sjuka sinne spelar för mig. Jag begrundar på om hurvida jag ska tvåla in mig i någon billig tvål och dofta antingen aloe vera eller kokos. Jag väljer att inte tvåla in mig alls för verkligheten är inte en len hud med doft av kokos. Att jag redan duschat 2 gånger idag spelar heller ingen roll, det är jag och mina rutiner.
Hur mycket jag än tvättar handdukarna så tycker jag inte att de blir rena så jag revolterar genom att inte torka mig alls. Ruffsar om i det omöjliga håret jag har och smetar bort (d)imman på spegeln. Sminket från gårdagen vägrar helt enkelt att lämna mitt ansikte. Jag ser lite ut som en tonårsrevolterande brud med för mycket attityd för hennes eget bästa som i sin tur har lett henne till en alldeles för stor kuk på tok för långt ner i halsen. Vi är så självdestruktiva vi människor.
Jag skrubbar, tvättar och torkar bort det resterande som fanns i ansiktet och inser att nu är det bara jag kvar. Mörk under ögonen på grund av sömnbrist, en pormask på hakan och nu buskiga ögonbryn. Tandborsten används igen för säkert 4′e gången.
Jag får för mig att jag med i någon krånglig och svår film och måste göra en konstpaus i dörrkarmen till köket, naken. Lutar mig mot gaveln och tänker på flera tankar samtidigt, kvinna som jag är. Låter tungan smaka på läpparna där orden egentligen borde få liv. Jag masserar handen upp över halsen och fortsätter mot käken, hakan. säger ut till tomheten ”mjadu..”, ler och går vidare. Jag har många konstpauser om dagen och de ger mig alltid något.
Garderoben står redan på glänt och jag börjar rota efter underkläder. Jag inser snabbt att jag inte har någon energi till att bry mig om trosor och sliter fram en alldeles för stor tunika och drar den över huvudet och rättar till. Jag känner en doft runt halsöppningen och tar tag om tunikan för att dofta en extra gång. Tvättmedel som köpts av en man på minst 24 år. Singel. Någorlunda livserfaren. Kåt. Charmig. Snett leende. En Gud i sängen.
Jag kan bara inte minnas vem utav dem som tunikan besökte tillsammans med mig.
Jeansen åker på till slut och jag tar sikte mot kaffebryggaren, fortfarande sniffande på tunikan. I mitt stilla sinne minns jag tillbaka på året och de olika tvättmedlen jag doftat på. Ingen var väl egentligen någon Gud utöver i sängen. Inga vardagshjältar utan snarare maskerade hämnare hela bunten. Jag bestämmer mig för en av dessa män, att det är han som gnidit av sig mot min tunika, helst under sensuella upplevelser mitt i natten men jag är inte säker. Jag går tillbaka till badrummet, tar ett nytt tag om halsöppningen och för den mot mina läppar. Jag kysser honom och alla de andra tack och farväl (på återseende?) innan jag sprutar min egna parfym på tyget. ”there is no you , there is only me”.
Jag ställer mig i en dramatisk pose och vakar över kaffebryggaren. År 2010 bjöd på många äventyr. Några hjältar, några män, någon enstaka yngling och en hel del skurkar. Jag är ännu en polisanmälan rikare och jag lyckades lura hjärtat det här året med. Jag fann vardagshjältar i mina vänner och jag upptäckte nya världar hos mig själv. Jag har både slängt och tappat bort mig själv samtidigt som jag beskyddat både mitt skal och mitt inre. Stark och svag, modig och feg, aldrig själv men alltid ensam. Året erbjöd många tårar och ännu fler skratt.
***
Jag säger inte att jag är bättre än andra men jag är då fan inte sämre. Skulle jantelagen komma och slicka mig på kinden så kommer jag inte vara sen att spänna åt min strap-on och brutalt våldsföra mig på Jante’s anus. Skulle någon varelse se ner och dömma mig kommer jag bara ställa en spegel framför personen och bett denne ta en titt på sig själv. Alla människor har horn i pannan och nedsmutsade könsorgan, åtminstone i tanken. Alla människor strävar efter att leva som ”alla andra” -med andra. Men alla människor kommer dö ensamma.
Det här året kommer inte gå förlorat åt ett never-ending quest to save my boyfriend. Det här året kommer dedikeras till att rycka på axlarna och se vad som händer. år 2011, året för ”whatever”. Året för ”ptja, varför inte?”. Året då det är dags att sluta tänka 3 steg fram och bara låta mig fångas av dagen, veckan, månaden, året. Att fångas istället för att fånga. Dagen är inte min. Vi får se vad som händer med det här året och jag är fan spänd!
år 2010 – oh do I have a story to tell!!
år 2011 – Bring it Bitch, uppföljaren.

