att viga sig åt jesus facebook kristus.

Hela dagen har solen gett mig glädje i form av varma strålar medan jag låtit mitt hår bli dreads till fullo,
hela dagen var vacker och vilken som helst skulle nog egentligen vilja byta min miljöyta mot sin,
för om man tittar på ytan så var mitt liv som vilken fin colin nutley-film som helst. Men jag är människa, jag har lager.
Skrapar man på ytan så får man fram grunden och precis som i triss så är det oftast en nitlott.
Jag har gått och blivit singel.
Inte för att det är en nitlott, nästan tvärtom.
För ni vet det där lilla pirret när man vinner mellan 25-75 kronor på den lilla gula lappen?
Det är ingen stor summa men den bevisar att det faktiskt går att vinna något. Jag har skrapat en trisslott helt enkelt.

Jag sitter inte och våndas i mitt sinne över att mitt långa förhållande med Mattias är över,
jag gråter inte i ett hörn och kedjeröker samtidigt som jag upprepar ”varför, varför, VARFÖR?!” för mig själv i hopp om att bli smartare.
Jag doftar inte på alla textilier för att kunna minnas dom fina bitarna i början av vår relation.
Mest är jag nog nedstämd för den sakens skull att Mattias är ledsen.
Vi båda var med på noterna, egentligen. Men någon var till slut tvungen att ta steget och det gjorde han.
no turning back, taxin har åkt och tofflorna är inlämnade.
Självklart är jag nedstämd, men om jag ska vara ärlig så är det nog mer av bitterhet. Erkänn, ni är smått bittra när ni har avslutat en relation eller hur?
den tunga sucken som handlar om relationstiden och bortkastade dagar/månader/år. Även om det till större delen har varit vackert så finner ni er ändå tänka ”jaha, då var 2½ år av mitt liv borta”. Eller känslan många kvinnor får och hulkar snor över, att han inte var mannen i ditt liv eller pappan till dina påhittade barn Freja och Per, or something.
Ni funderar över alla hemligheter som sagts eller gjorts, vad händer med dom?
Vilka pinsamheter läcker så småningom ut, kommer din mentala dagbok som du öppnade upp för din partner att hamna på vänskapskretsens löpsedel?
Även om ni har den underbaraste ”efter-relationen” med ditt ex så erkänn, ni har någon gång tänkt tanken.

Jag går runt i huset och emellan varven går jag förbi honom och ger honom lite toalettpapper att snyta sig med. Jag kan inte dedikera mig till att trösta någon för ett val denna har gjort.
Jag kan egentligen bara statuera ett exempel på hur man accepterar läget. Man behöver inte alltid förstå saker och ting, man kan nöja sig med att acceptera.
Ändå går jag i mitt stilla sinne och våndas över varför inte jag gråter och minns intensivt eller aktivt. Ännu mer våndas jag över allt efterarbete.
Nu ska jag bli ännu mer självständig, leta lägenhet, köpa mat till bara mig, ha en egen nyckel osv.
Kommer jag klara mig på min ekonomi?
klart att jag kommer, jag klarar mig alltid och om jag inte minns fel så brukar saker alltid lösa sig om man bara accepterar läget så som det är.
Det jag känner är hemskast med hela situationen är att jag är rädd för alla andra och för internet.
Vad ska folk tycka -för det kommer dom. Vad kommer dom att fråga och vilket tonläge väljer dom att ge mig?
Vad ska svärmor säga och känna? Hur blir det nu med rabatterna och huset?
Jag sitter i skrivande stund och växlar mellan facebook-fliken och bloggen. Att ändra status på facebook är som att snitta sig själv med dolk och kasta sig till hungriga vargar.
Alla ser, alla har en åsikt och kommer emot en även om det är av godo för att få finnas till.
Har det inte gått för långt när man sitter och har annonseringsångest över internet?
Det värsta är att just min facebook-status ger mig mest ågren.
Jag vill inte att någon ska bli ledsen över vårat uppbrott, jag vill inte få medlidande -för jag är inte i behov av det, det känns nästan som att jag gör slut med fler än en person, men så är det inte.
Har jag vigt mitt liv så hårt till gestapo-facebook att jag har blivit en communitynunna med hakkors?
Nej, det skiter vi i. Jag är för elak för att nunna runt.

Sådär, nu har jag slängt mig till vargarna. Det kan bli intressant!
Sieg Hail facebook, nu ska jag fortsätta leva mitt episka liv IRL.

att finna ljusglimtar i livet.

Den här gången ska jag ta all satir och bitterhet och gömma undan ett tag, för nu ska vi prata lite allvar.
Men bara lite.
Min blogg har växt på kort tid, jag förstår det inte ens själv. ”with great power comes great responsibility”, I presume.
Jag trodde att människor skulle hata mig och mina smått provocerande texter men istället visar det sig att jag är det nya svaret på Dr.phil, fråga Olle och Malena.
Kan det vara för att jag struntar att bädda in problem i bomull innan jag levererar dem?
Jag är glad att ni läsare finns i alla fall.
Nu när jag smörat in mig så ska jag börja på själva inlägget.

En dag fick jag en fråga av en bevakare (som jag valt att göra anonym);

”Du, jag har läst din blogg en hel del. Och jag har en fråga, som jag inte vet om du kan svara på, Jag förstår seriöst inte hur man har sex av kärlek eller för att njuta av det själv. Jag blev våldtagen när jag var 14, sen dess har jag bara haft sex för att straffa mig själv. Kan du bara förklara, HUR man har sex för sin.. egen skull?”.

Vad svarar jag på det?
Vad ska jag dra fram ur skjortärmen nu?
För ett tag sedan hade jag en vild diskussion om våldtäkt, det var en person som tyckte att det var rättfärdigat så länge det begicks på dryga, kända människor.
Jag gick upp i taket och det blev nog mer munhugg än diskussion. Visar det här att jag bryr mig om våldtäkt, att det är min svaga akilleshäl?
- NEJ.
Kvinnor idag använder ordet ”våldtäkt” som om det vore vad som helst. Det hatar jag mest, efter det kommer männen som tror att det är okej att ha sex med en kvinna
även om hon inte vill, att våld-TA henne. En våldtäkt ägs inte rum om tjejen ”jag borde inte för jag har pojkvän, men okej då” – för att senare säga ”jag ville egentligen inte, så han har ju våldtagit mig”.
Jag ska berätta för er vad en våldtäkt är.
En våldtäkt kan bland annat vara när en ensam flicka går hem från nattbussen och mitt från ingenstans hoppar ett flertal män upp från intet.
Dom slår, släpar, knuffar, sparkar och sliter iväg dig till en enskild plats, låt oss säga ett dagis.
Där förnedrar dom dig verbalt i samband med fysisk misshandel ett tag innan dom kommer på den goda idéen att ha sex med flickan.
I omgångar, i timtal så våldtar dom flickan på alla möjliga sätt och vis.
När solen börjar gå upp så slänger dom lite godispapper, spottar och, ”tack pluttan” och går därifrån.
När flickan tar ork till sig att resa sig upp för att gå hem så möter hon första dagisbarnet som anländer.
..Det mina vänner är en våldtäkt..
När en eller flera våldför sig brutalt (eller med hjälp av droger mfl.) på en annan människa.
Så kom inte hit och snacka bajs om att ni blivit våldtagna för att ni vägrar stå för er otrohet.

Nu tror jag inte att min bevakare är någon av de personerna som använder det ordet i syfte om att rädda sitt eget skinn, jag vill bara måla upp och klargöra för resten av världen var jag står.
För att återgå till ämnet och svara på hennes fråga så var jag nästan tvungen att skriva ovanstående..
nu så, hur gör djur?
Jag tror (och observera att det här är min blogg, jag får tro vad jag vill. Har jag gripit efter fakta finns det länkar, annars så är det bara mina egna tankar) att om man har upplevt en eller flera våldtäkter så har man uppenbarligen mått och upplevt hemskheter.
Jag har blivit våldtagen, vid ett flertal tillfällen. Men jag älskar sex, varför och hur kan jag?
När man är nere på botten och krälar kan man inte se annat än väggarna som leder upp till himlen. Med andra ord, du kommer inte så  mycket längre ner.
Har man upplevt sex på det mest sjukaste, hemskaste sätten någonsin så vet man vad man inte tycker om.
Jag värdesätter så otroligt hårt att få ha sex, visa intimitet och kärlek till någon jag tycker om.
Efter några långa år av diverse depressioner, sjukhusvistelser, störningar med mera, så kan jag faktiskt nicka på huvudet och säga att jag vet vad jag talar om.
Någonstans på vägen kom jag på mig själv med att må dåligt över alla övergrepp. Då vände jag på pannkakan istället.
Jag tror att det gäller att se saker från flera olika synvinklar.
Det tar tid, det är smärtsamt men jag tror att alla klarar av det.
Jag tror att utan alla mina upplevelser (jag har en del utöver just det här ämnet vi diskuterar nu) så skulle inte jag vara den jag är idag och idag älskar jag mig själv.
Mina livserfarenheter är ovärderliga, visdomen som kommit tack vare allt är som en gåva varje dag. Min personlighet har formats tack vare allt dåligt.
..och jag älskar mig själv..
Inte på ett dåligt vis, utan jag tycker verkligen om den jag är idag. Visserligen har jag skavanker, men det är tjejgrejer som finns hos oss alla flickor.
”jag har sett det dåliga i livet, jag bodde till och med där utan vare sig pengar eller biljett för att kunna åka tillbaka. Så jag fick gå, det var den längsta promenaden i hela mitt liv men när jag till slut kom hem igen så var det värt det. Allt var värt det”..för att vara djup och vacker.
Hur har man då sex när man upplevt sådana hemska saker?
I början så kunde jag inte alls. Jag tyckte aldrig att det var min partner som var traumatisk, utan det var snarare jag själv som inte kunde.
Jag var inte ren nog, inte värdig nog, inte vacker nog.
Mitt självförtroende hade tuktats till obefintlighet, det blir så när man är liten och ovetande. Det bara blir så.
Det fick ta tid.
Jag blev kär.
Med kärleken kom viljan till intimitet, intimitet ledde till sex.
När jag äntligen fick ha sex med den personen jag var så omänskligt förälskad i, jisses vad lycklig jag var.
Det var underbart, vackert, njutfullt och perfekt.
Jag kunde inte förstå att jag hade sex, ”älskade”, med någon jag faktiskt tyckte om. Jag ville ha sex, med honom!
Det var en orgasm att bara få känna lyckan av att kunna ha sex när jag själv ville, njutningen att få vara två om en sak.

Än idag har jag mina dagar då jag inte vill bli berörd, mina dagar då jag petar på mig själv och då jag hör alla hemska kommentarer i huvudet.
Men med tiden läker det.
Idag vet jag vem jag är och jag vet att hjärnspökena i mitt huvud kommer göra mig ännu starkare, få mig att skina ännu mer i slutändan.
Allt händer av en anledning, även om det kanske är kittylitter of mighty doom just nu.

Så, vad ska jag dra för slutsats åt dig, min bevakare och måttligt nyfunna bekant?
Välj vilken vinkel du vill se. Börja med småsaker i livet.
-”Fan, mitt läppglans är slut!”
- Det ger dig en möjlighet att ha på dig dom fina jeansen och traska ner till centrum för att köpa nytt. Kanske träffa vänner, köpa en glass eller bara njuta av solen?
-”jag hatar läxor, jag stressar ihjäl mig!”
- vad skönt det ska bli när dom är klara. Den där lilla stunden som finns när man tar ett djupt andetag och slänger sig bak i sängen. Ovärderligt.

Efter ett tag började jag gå över till allvarligare saker. Jag valde att se ljuset i min pappas död, dom gånger jag blivit misshandlat, försökt ta livet av mig och allt annat som kan ge upphov till dåligt mående. Jag vägrade förneka mina händelser, jag begrunnade dom och sedan gjorde jag ett val. Jag vägrade må dåligt på grund av någon annan.
Har du någonsin svårt att se det ljusa i livet, skriv till mig så pekar jag ut en ljusglimt, det är aldrig svårt, egentligen.
Är du i krokarna, jag sitter gärna i solen och ler med dig. Inte för att vara mentor eller moder Theresa..utan för att jag vill.
Jag hoppas att jag har gett dig något svar på din fråga, har du några funderingar så vet du hur du får tag på  mig.

Men att konkret beskriva hur du har sex för att inte straffa dig själv, det gör jag inte.
Börja med det emotionella först, så namedrop’ar jag mina fysiska tips senare.
puss och kram!