Om att göra val i livet

Alla människor gör val i livet varje dag vare sig det är livsavgörande eller val som går på automatik. Men vi gör dem. Ibland tar det flera år innan vi väljer och ibland kan vi inte välja då heller. Ibland behöver vi få en rad olika insikter innan vi gör dessa val och ibland behöver någon annan tvinga upp våra ögon för att vi ens ska veta att vi har ett val att göra.
Det finns även stunder då vi inte lägger någon större vikt eller eftertanke i våra val och det är inte förrän senare vi inser att vi gjort dem. Om man bara vågar släppa framtidsångesten och börjar ta små-små-små tuggor av livsåskådningen ”det löser sig för allt har en mening”, ja vad händer då?

Ibland står jag inför riktigt kniviga vägskäl och det kan ta ett bra tag innan jag till slut väljer vilken väg jag vill vandra. Något som jag brukar göra är att skala av problemen/vägarna/valen till kärnan och sedan är det inte lika krångligt. Lite som när man förminskar ett bråktal. När jag väl gör så med mina val i livet är det inte svårt att välja och det känns mindre dramatiskt att göra det.
Vad jag har valt att göra eller inte göra håller jag för mig själv, åtminstone detaljerna. Men på senaste tiden har jag valt mig själv, min magkänsla och mitt själsliga välmående. Jag valde att studera istället för att fly med vinden till en annan stad, jag valde bort onyttig mat och började äta det som min kropp behöver och mår bra av, jag valde bort alla män i mitt liv som gjorde mig illa på något vis (oavsett om det var avsiktligt eller inte), jag valde bort mina rädslor för ensamheten och välkomnade ett förhållande med den viktigaste personen i mitt liv (jag själv givetvis). Jag valde även bort en rad ulvar i fårakläder och alldeles nyligen valde jag bort att involveras i en krets där droger är förekommande*. Jag valde även bort att tillåta mig bli sårad längre av en person som fått storma runt i mitt liv som denne velat. Ganska fina val ändå, eller hur? Tack vare att jag börjat lyssna på allt som är ”mig själv” så mår jag mirakulöst underbart. Det är en ständig eufori och det känns som att allt negativt bara rinner av mig. För jag väljer att låta skit rinna av utan inverkan. När man bemästrat konsten att våga välja så kan man känna sig som en superhjälte i sitt egna lilla universum. Det är ganska mäktigt, faktiskt.

Jag tänkte utöver det ovan även ordbajsa ut lite tips och kloka(?) ord till er gällande dagens ämne.
- Sluta leka schackstrategi med livet och gå på intuition istället. Vill du verkligen fängsla dig själv emotionellt genom att tänka som en programmerad dator?
- Säg ”JA’. Filmen ”yes man” har en sensmoral. Börja med småsaker och arbeta dig upp. Till exempel ja till: ett äpple från en vän -> följa med och testa bowling med ytligt bekanta -> ja till dina egna känslor, åsikter, teorier, din plats i livet. Egensinnad acceptans -> Du är nu oövervinnerlig.
- Ryck på axlarna. När något dåligt händer som du inte kan förändra, ryck på axlarna åt det. Ju snabbare du accepterar situationen desto snabbare kan du som människa utvecklas.
- Utmana dig själv! Var din egen coach. Gör saker som du inte är van med. Gå en riktig långpromenad, spela fotboll, teckna eller måla, klipp håret, säg hej till en främling. Vad det är spelar egentligen ingen större roll bara du utmanar dig själv.
- Självinsikt. Sätt/lägg dig ner med din sorts musik som får dig i en filosofisk anda. Fundera på dig själv, hur du beter dig, dina vänner och hur de beter sig. Varför saker och ting händer och hur det blir efter det. Försök blicka allt utifrån en utomståendes perspektiv, var objektiv (men med all smaskig info). Detta kan hjälpa dig något enormt till självinsikt. Ofta är det även så att när du väl är igång med att filosofera och får en insikt, så kommer flera automatiskt. Det är en väldigt bra kedjereaktion. Tänk på allt! positivt, negativt, glatt, sorgset, vedervärdigt, lyckligt. Var ditt eget bollplank, ta hjälp av vänner. Du har med säkerhet minst en filosof till vän runt om dig.
- Inställning. Har du en positiv inställning är det oerhört svårt att trilla ner på knäna. Testa!

Det här är inte ett utav mina bästa inlägg jag någonsin gjort men jag kände att det var behövligt. Under bilden ger jag er mitt absolut bästa tips/ord/råd ni någonsin kan få. Det är mitt alldeles egna motto och det är även jag som är grundaren till mottot. Det är enligt de orden jag lever och det har hjälpt mig genom en mängd olika helveten, paradis, vägskäl och ja…genom livet helt enkelt.
                                                                 ”Du får göra vad du vill,
                                                                  men vad vill du göra
                                                                     Egentligen?”

 

 

 

 

* Det jag menar är att jag fortfarande har drogliberala åsikter. Men jag väljer bort att befinna mig i närheten av själva ”materialet”. Människor får fortfarande enligt mig göra vad de vill med sina kroppar och jag förstår dem mycket väl. Exempel; jag hälsar på hos vänner som bjudit över fler bekanta. Det dricks kaffe och underbara konversationer är ett faktum. Allting är underbart och den stämningen vill förhöjas av människorna runt omkring mig. Istället för att göra som innan och vara kvar så (kommer jag troligen) tackar jag för en fin pratstund och går hem. Jag vill inte vara en buzzkill samtidigt som jag helt enkelt inte vill vara i närheten av (åter igen) ”materialet”. Vänner kommer fortfarande alltid att vara vänner. Till er som tappade hakan över mitt konstaterande, chilla.
-Jag är fortfarande störtskön polare!

Gnäll i en fin förpackning

spisfläkten går på lägsta nivån och jag sträcker ut mina nakna ben mot den bemötande stolsryggen mitt emot mig. Jag drar ner mig lite mot min egna stolsrygg så jag halvligger mot den. Det bildas ett kärlekshandtag vid magen och jag klämmer på biten av överflödigt underhudsfett.
Det verkar som att varje gång jag tittar på mig själv så blir det bara mindre och mindre fett på kroppen trots att jag inte tränar lika frekvent som innan. Något gott kommer åtminstone ut ifrån en nyvuxens misär.
Jag kliar mig på knät innan jag stoppar en cigarett i mungipan. Läpparna är torra och filtret fastnar direkt, jag behöver inte ens ta tag om min pinne med cancer för att den ska stanna kvar. Tändaren förs närmare cigaretten och jag väntar ett litet tag med att trycka överläppen mot filtret och suga in. Munnen fylls av rök och jag för bort cigaretten från läpparna, andas in…och andas ut. Röken letar sin egen väg ut ur mina lungor och jag betraktar dansen som vackert visas innan fläkten fångar stanken. Jag vet att jag inte borde röka inomhus men orken att ens bry mig har sedan en tid tillbaka lämnat mig. För stunden finns det mest bara självdestruktivt tänkande i mitt huvud. Det enda jag har ork till är att trycka ner mig själv i min egna smuts jag själv samlat ihop till. Varför vet jag inte, ”det bara är så”.
När jag var liten slöt jag mig som en mussla och försökte beskydda något som redan i tidig ålder fått repor på sig. Ingen kom in men jag kom heller aldrig ut. Jag ville inte ha kärlek så jag valde att låsa in mig. Nu sitter jag här som 21åring i min ensamhet och vill ha precis det jag avsade mig som barn. Jag funderar ofta på varför ingen älskar mig och jag tror att jag börjar förstå varför.
Det handlar inte om min självsäkerhet, mitt yttre, min intelligens eller något värdsligt trams. Det handlar om muren jag byggde upp utan att ens veta om det som liten. Det är mina signaler jag sänder ut. ”hit men inte längre”. Det stinker ”jag vill inte ha dig och du vill inte ha mig” om mitt osynliga försvarsfält och det är därför.
Mina tänder småtrycker mot filtret och jag suger in mer rök i lungorna. jag använder inte ens fingrarna till att hålla kvar cigaretten. Hela situationen och poseringen jag har vid spisfläkten känns väldigt pundaraktig. Trosor, skitigt linne, dagsgammalt smink i ansiktet, omöjlig frisyr och ett skitigt inre. Lägenheten är stökig och smutsig i alla hörn. mitt sinne kan symboleras med min lägenhet. Aldrig riktigt rent.
Det spelar inte särskilt stor roll hur självsäker jag faktiskt är. utåt sett har jag egentligen allt. Vänner, lägenhet, sex (om jag vill ), bil och all tid i världen. Det är dumt att klaga men vi alla bär på hemligheter. utåt sett har jag det bra men precis som i en av slutscenerna i filmen get him to the greek så säger jag som det är; I’m lonely.

Jag himlar med ögonen och tar ett sista bloss innan jag tappar ner den lilla glöden och det smutsiga filtret i en kopp med ännu skitigare vatten. Jag blåser småhetsigt ut röken och sträcker på mig. Det finns bara problem om man skapar dem. Jag går fram till bokhyllan och rotar fram min dosett med piller och väljer omsorgsfullt ut de minsta för sammanlagt tre kvällar. En söt skara piller som egentligen kunde varit strössel. Jag sväljer dem utan att behöva vatten. Det är inte att jag flyr från någonting utan snarare tvärtom. Jag vet att mitt liv kommer finnas kvar imorgon när jag vaknar (om jag somnar). Jag står bara ut med mig själv och mitt egna medlidande bättre om jag har tunga medicinska droger i kroppen. Imorgon har jag mer energi till att stå ut med samma våndor igen.
Ingen mat på bordet -vem behöver mat när man kan knarka?*
fortfarande samma olyckliga förälskelse -men det är fortfarande en förälskelse och jag är glad över att jag kan känna något över huvudtaget.
lika skitigt hemma - Jag är kaotisk och mitt liv ska inte döljas under blanka golv och polerad diskbänk.
Vänner som inte inser hur bra dom egentligen har det - samt vänner som inte inser hur dåligt dom har det.
myndigheter som hatar mig - det är ömsesidigt.

En dag ska jag ge er en direkt inblick i mitt liv. En dag då jag inte bryr mig över huvudtaget om vem som läser vad jag skriver. En dag då jag inte orkar sopa smutsen under mattan utan låter er få välja om ni ska acceptera skiten eller vända och gå. En dag.

 

Sidnotis: ”du är älskad”-kommentarer är överflödiga och ni har inte uppfattat innerbörden av vad jag ville få fram. Jag tackar för omtanken och jag tycker om er också, men bespara mig medlidande och sympatiseringar (det får jag fint av mitt bittra jag ändå). Tänk objektivt istället och se inlägget för vad det är; Gnäll i en fin förpackning.

 

*Fri tolkning, men jag menade i största allmänhet mina mediciner jag har recept på.

för er, alla andra.

Igår köpte jag groddar, solrosfrön, bönor och diverse alternativa val till ris och grejer.
Egentligen skulle jag kunna skriva att det är en revolution i kombination med vårens antågande,
men det skulle vara lögn, givetvis.
Jag skulle kunna skriva rader med innehållande insikter om det underbara livet och att man ska ta vara på sin kropp, själ och sinnesfrid.
”MEN…det här är inte ramba”.
Istället ska jag berätta om varför jag gör det, håll i hatten nu!
Jag-vill-gå-ner-i-vikt.
oh my God, she wrote it! hur vågar hon?
Jag orkar inte matlagningsgrädde, grytor och små bäckar med onödiga fetter. Jag orkar inte äta kött varenda jävla dag bara för att jag kan
(that’s right, I have money to buy and eat meat every day).
Jag är sugen på att göra ett ryck, det är jag. bring in the beans! Sen kan det aldrig skada att få bort överskottsfettet som guppar på magen.
Ni som fortfarande inte tror era ögon försöker säkert i detta nu intala er om att jag gör det för min skull.
- BULLSHIT!
vilken människa försöker idag gå ner i vikt för sin egen skull, på riktigt (förutom dom med livet som insats) ? Om jag skulle fråga någon på gymet så skulle dom säga att det var för deras egna skull, men när dom kommer hem så kollar dom sig i spegeln och tänker att ”snart, snart duger jag”. duger till vem?! alla andra.
Samtidigt som jag är så trött på ”alla andra” så har jag lust att umgås med dom. Jag tycker om uppmärksamhet, jag tycker om våren och dess flirterier, jag tycker om närheten som ges.
Det gör du också, så knip.

Idag får man inte säga att man vill gå ner i vikt, trots hysterin som finns överallt!
Det är GI, pulver, piller, flygvärdinne-dieter, huskurer, undervärksdieter med mera.
För varför ska man anstränga sig idag? Det är ju hemskt att man faktiskt ska behöva arbeta för att nå sina mål. Varför göra det på rätt sätt när man kan fuska?
jag blir så arg.
Ät nyttigt, träna och sluta parkera bilen närmast entrén till gallerian/affären/gymet osv.
För i helvete!
jag blir så trött på folk går två steg åt höger och sedan fyra till vänster bara för att dom inte vet vad dom ska ha för något.

för att bryta ”tyck om mig”-klinget som kommit i detta inlägg lite, så måste ni ha en sak klar för er.
Jag tycker inte att jag är ful och behöver förbättras. Jag är skitsnygg! Jag älskar mitt hår, mitt ansikte, mina bröst, mitt underliv och resten av min kropp som spelar roll.
Jag har inte dåligt självförtroende, man får inte automatiskt dåligt självförtroende bara för att man varit eller är tjock/överviktig/mullig/rund och glad.
( på tal om det, runda människor är inte alltid glada. jag dödar fördomen här och nu.)
Jag har ett jävligt bra självförtroende, jag kan bevisa det med om ni vill. Det här rubbar ni inte.
för att vara intern så kan jag säga att jag är ett månadskort från stockholm (sara my love, den här interngrejen var för dig.).

Antagligen kommer jag skita i mitt experiment efter någon dag, vi får se helt enkelt.
Idag vill jag gå ner i vikt för er skull, Mr. and Mrs.allaandra, så sitt ner, håll käften och var tacksamma.
Sch, ni gillar det..

Egentligen kan jag ju erkänna att det skulle vara skönt att få bli av med extravikt, bli ”skitsnygg” och gnida det i Mr.Jante’s face sjuhundragångerom.
Å andra sidan har jag en tendens att gnida saker i hans ansikte ändå.
Någon mer som är inne i en ”fuck you jante”-period?
Någon mer som vågar ställa sig upp och berätta att dom försöker gå ner i vikt för alla andras skull?
Jag tänker inte köra på någon empatifull gemenskap, ni får klara er själva med er vikt, jag har min egen att ta hand om.
Men jag är nyfiken. finns det ryggrad i Sverige?
Do you dare?
- I dare you.