spisfläkten går på lägsta nivån och jag sträcker ut mina nakna ben mot den bemötande stolsryggen mitt emot mig. Jag drar ner mig lite mot min egna stolsrygg så jag halvligger mot den. Det bildas ett kärlekshandtag vid magen och jag klämmer på biten av överflödigt underhudsfett.
Det verkar som att varje gång jag tittar på mig själv så blir det bara mindre och mindre fett på kroppen trots att jag inte tränar lika frekvent som innan. Något gott kommer åtminstone ut ifrån en nyvuxens misär.
Jag kliar mig på knät innan jag stoppar en cigarett i mungipan. Läpparna är torra och filtret fastnar direkt, jag behöver inte ens ta tag om min pinne med cancer för att den ska stanna kvar. Tändaren förs närmare cigaretten och jag väntar ett litet tag med att trycka överläppen mot filtret och suga in. Munnen fylls av rök och jag för bort cigaretten från läpparna, andas in…och andas ut. Röken letar sin egen väg ut ur mina lungor och jag betraktar dansen som vackert visas innan fläkten fångar stanken. Jag vet att jag inte borde röka inomhus men orken att ens bry mig har sedan en tid tillbaka lämnat mig. För stunden finns det mest bara självdestruktivt tänkande i mitt huvud. Det enda jag har ork till är att trycka ner mig själv i min egna smuts jag själv samlat ihop till. Varför vet jag inte, ”det bara är så”.
När jag var liten slöt jag mig som en mussla och försökte beskydda något som redan i tidig ålder fått repor på sig. Ingen kom in men jag kom heller aldrig ut. Jag ville inte ha kärlek så jag valde att låsa in mig. Nu sitter jag här som 21åring i min ensamhet och vill ha precis det jag avsade mig som barn. Jag funderar ofta på varför ingen älskar mig och jag tror att jag börjar förstå varför.
Det handlar inte om min självsäkerhet, mitt yttre, min intelligens eller något värdsligt trams. Det handlar om muren jag byggde upp utan att ens veta om det som liten. Det är mina signaler jag sänder ut. ”hit men inte längre”. Det stinker ”jag vill inte ha dig och du vill inte ha mig” om mitt osynliga försvarsfält och det är därför.
Mina tänder småtrycker mot filtret och jag suger in mer rök i lungorna. jag använder inte ens fingrarna till att hålla kvar cigaretten. Hela situationen och poseringen jag har vid spisfläkten känns väldigt pundaraktig. Trosor, skitigt linne, dagsgammalt smink i ansiktet, omöjlig frisyr och ett skitigt inre. Lägenheten är stökig och smutsig i alla hörn. mitt sinne kan symboleras med min lägenhet. Aldrig riktigt rent.
Det spelar inte särskilt stor roll hur självsäker jag faktiskt är. utåt sett har jag egentligen allt. Vänner, lägenhet, sex (om jag vill ), bil och all tid i världen. Det är dumt att klaga men vi alla bär på hemligheter. utåt sett har jag det bra men precis som i en av slutscenerna i filmen get him to the greek så säger jag som det är; I’m lonely.
Jag himlar med ögonen och tar ett sista bloss innan jag tappar ner den lilla glöden och det smutsiga filtret i en kopp med ännu skitigare vatten. Jag blåser småhetsigt ut röken och sträcker på mig. Det finns bara problem om man skapar dem. Jag går fram till bokhyllan och rotar fram min dosett med piller och väljer omsorgsfullt ut de minsta för sammanlagt tre kvällar. En söt skara piller som egentligen kunde varit strössel. Jag sväljer dem utan att behöva vatten. Det är inte att jag flyr från någonting utan snarare tvärtom. Jag vet att mitt liv kommer finnas kvar imorgon när jag vaknar (om jag somnar). Jag står bara ut med mig själv och mitt egna medlidande bättre om jag har tunga medicinska droger i kroppen. Imorgon har jag mer energi till att stå ut med samma våndor igen.
Ingen mat på bordet -vem behöver mat när man kan knarka?*
fortfarande samma olyckliga förälskelse -men det är fortfarande en förälskelse och jag är glad över att jag kan känna något över huvudtaget.
lika skitigt hemma - Jag är kaotisk och mitt liv ska inte döljas under blanka golv och polerad diskbänk.
Vänner som inte inser hur bra dom egentligen har det - samt vänner som inte inser hur dåligt dom har det.
myndigheter som hatar mig - det är ömsesidigt.
En dag ska jag ge er en direkt inblick i mitt liv. En dag då jag inte bryr mig över huvudtaget om vem som läser vad jag skriver. En dag då jag inte orkar sopa smutsen under mattan utan låter er få välja om ni ska acceptera skiten eller vända och gå. En dag.
Sidnotis: ”du är älskad”-kommentarer är överflödiga och ni har inte uppfattat innerbörden av vad jag ville få fram. Jag tackar för omtanken och jag tycker om er också, men bespara mig medlidande och sympatiseringar (det får jag fint av mitt bittra jag ändå). Tänk objektivt istället och se inlägget för vad det är; Gnäll i en fin förpackning.
*Fri tolkning, men jag menade i största allmänhet mina mediciner jag har recept på.