När yxan grävs ner.

”kärringjäveln kommer överleva mig” är något jag alltid har sagt om henne. Med stor eftertanke har jag kommit fram till att jag sagt detta mest för att intala mig själv om att hon mår bra och att allt kommer bli bra till slut. Idag fick jag ett samtal som berättade att hon  har ungefär ett halvår kvar att leva. Ett halvår. Det är 6 månader, 180 dagar, 4320 timmar, 259200 minuter, 15 552 000 sekunder allt som allt.
Det är ingenting i jämförelse med ett helt liv. Hon har funnits med mig under hela mitt liv, under hela mammas liv och innan det har hon haft sitt egna liv och nu är klockan inställd på ett halvår.

Den här damen har varit en stor del i mitt liv och många gånger har det gjort mer ont än gott. Hon kan inte tänka innan hon talar, har de största fördomarna mot allt som existerar, ingen som helst självinsikt och hennes sociala folkvett är sedan länge undangömt. Hon är ett jävla original så att säga. Men varje gång hon sagt eller gjort något mot mig som sårat mig eller gjort mig förbannad så har det i sin tur fötts många skratt då jag senare berättat om händelserna för vänner. Kontinuerligt har jag fått höra att jag borde skriva en bok om mitt liv med den här damen av anledningen till att det är så unikt. Ikväll biter jag mig i läppen och funderar på om det kanske är dags att göra det, en annan dag.

Hon har lärt mig vikten av att vara mån om sin ekonomi och att hjälpa andra även om de ibland inte vill bli hjälpta och även om man inte vill hjälpa till egentligen. Hon har lärt mig vikten att aldrig vara rädd för att yttra mig vad det än må gälla och hon har försökt lära mig tålamod och inte minst tolerans. Detta har hon aldrig sagt eller gjort medvetet utan det är med hennes personlighet och sättet hon lever på som hon lärt mig detta, .den hårda vägen givetvis. Vi har aldrig varit på samma sida och det är sällan vi kunnat vara i samma rum en längre period utan att jag gnisslar tänder. Trots mitt ickebefintliga tålamod så har hon alltid funnits nära, på sitt egna lilla vis.

I många år har hon yttrat sig om hur jävla duktig hon är när hon gjort det ena eller det andra och jag är inte ensam om att himla med ögonen. Inatt önskar jag dock att jag satt bredvid henne så jag fick berätta för henne att hon är duktig. För det är hon verkligen. Om man bortser tekakor, putsade fönster, skakade mattor och ser till de större delarna som hon aldrig yttrat sig om så har hon skött det exemplariskt. Vi människor ser ofta bara småsaker och fokuserar på sprickor istället för helhet. För första gången i mitt liv gällande den här damen så ser jag helheten och den är vacker, stark.

Imorgon tar jag mitt pick och pack för att åka till byn där jag växte upp. Grängesberg har i mina ögon ingen charm eller vacker ton i sig, men människorna som finns där betyder hela världen för mig. Jag har en mamma som behöver mig lika mycket som jag behöver henne. Jag har även den här damen som jag behöver avsluta många kapitel med och hon behöver veta att inga streck är strukna men väldigt väl förlåtna och accepterade gällande henne och mig. Hon behöver veta att hon har varit speciell för mig och att om jag fick valet att ha någon annan än henne så skulle jag aldrig drömt om att byta ut henne.

Mormor, jag är på väg.

Ensam är en måltavla.

När jag sitter där på toaletten och får tiden att gå genom att frenetiskt försöka lösa en rubikskub medan kroppen gör sig av med onödigt avfall på egenhand så verkar livet ganska enkelt.
Där sitter jag i min ensamhet och gör någonting som kvinnor aldrig pratar om att göra. Utöver det så lever jag ensam i ett mindre hus, jag ska snart flytta, mitt jobb är i slutspurten och allting flyter på. Jag får en känsla av att jag klarar mig själv och att jag börjar bli vuxen. Allt detta filosoferar genom huvudet medan jag sitter och bajsar. Det är först när jag är klar och kuben är löst som jag märker att toalettpappret är slut.
Det enda som finns är en ruta kvar fastlimmad på pappcylindern. Jag försöker kolla runt så gott jag kan efter en livräddare men icke. Vad är det som går igenom huvudet när en kvinna på 20 år sitter och är hjälplös? Jag tänker på att det var onödigt att inte lära katterna ”apport” och ”hämta toalettpapper” som konster. Jag tänker på att mobilen ligger i soffan och att 112 kanske inte är så glada över att få ett samtal där en kvinna pratar om obefintligt toalettpapper, även om jag skulle tyckt det var enormt underhållande. Jag börjar ropa ut en annan människas namn men stannar av tvärt, ”nej just ja, han bor inte här längre”.
Vad skulle Mvgyver göra? Vad skulle indiana jones eller batman göra om dom var i samma situation? Jag klämmer en finne på näsan medan jag funderar över hur det ser ut när påhittade hjältar sitter på toaletten, onödigt roande måste jag säga.
Jag sitter där och tillbringar tiden med mitt öde och funderar på hur onödigt mycket tid som ödslas på att inte göra någonting. Denna tankebana får mig att gå vidare till varför toalettpappret är slut. Jag börjar minnas att jag alltid tar massor med toalettpapper när jag snyter mig, torkar bort smink och annat konstigt vi kvinnor gör. Som tur var hade min nu föredetta rumskamrat städat badrummet innan han åkte vidare i livet och han hade ställt sopkorgen på fel sida av handfaten. I vanliga fall skulle pedanten i mig bli galen, men den här gången var jag tacksam, för sopkorgen stod precis bredvid toaletten (Ganska praktiskt egentligen, jag får komma ihåg det tills när jag flyttar till min nya lägenhet). Jag öppnar locket och inser till min förtjusning att här ligger det tillräckligt med papper för att göra ett illegalt kollektiv lyckligt.

Jag löser helt enkelt problemet, tvättar händerna och ska precis gå och ta en slurk kaffe när jag får en hemsk smärta i magen.
Tankarna attackerar mig blixtsnabbt och jag blir tvungen att sätta mig ner på golvet.
Tänk om jag sätter en druva i halsen och kvävs, vem ska rädda mig då? Tänk om jag med min klumpighet trillar och slår bakhuvudet i bordskanten, vem ringer 112 då? Tänk om vad som helst händer och ingen finns där för mig, VAD händer då?
Jo jag dör. Vem ska veta det? -Ingen. 
Även om min pappersincident gick bra till slut så blev jag fruktansvärt rädd, jag ÄR fruktansvärt rädd. Jag lever ensam, inga bekanta i samma kommun, vem ska finnas där för mig om nöten hamnar i fel strupe och kväver mig? Jag är ensam.

Någonstans får jag ändå ta mig i kragen och acceptera att jag faktiskt kan dö när som helst, precis som alla andra människor i den här världen. Jag får lära mig att saker och ting händer, även om det gäller toalettpapper eller kvävning till döds.
Ta dig en tankeställare och försök sätta dig in i situationen. Du lever ensam, du har egentligen ingen vän eller bekant i närheten som hälsar på titt som tätt, du råkar på något klantigt sätt trilla och slå i bakhuvudet eller sätta något i halsen. Du ligger där på golvet och försöker kippa efter luft, du känner dig yr, du försöker kräla dig till mobilen och när du nästan-NÄSTAN når den…så blir allt svart och du dör. Skrämmer det dig om ens lite? Gör det dig paranoid? Rädd? lugn? ledsen?
Tänk, du kan dö när som helst. Om 30 sekunder, om 30 år eller om 3 dagar. Tänk på alla konstiga annonser i tidningarna då gamlingar dött och suttit i lägenheten flera veckor innan någon märkte något. Tänk på alla konstiga annonser då ungdomar somnat och dränkts av badbomber och annat konstig i hemmet. Gör det dig inte lite melankolisk att du som är så viktig kan dö av något så töntigt som en spaghetti i lungorna?

 

Efter en lång funderare och ett mindre uppköpt lager av toalettpapper senare så fick jag ro i sinnet. Jag må dö ensam och patetiskt, men jag tänker fan inte ställa mig i duschen och badda bort min egen avföring från rumpan med hjälp av peelinghandsken.