Vi människor verkar ha en tendens att inte vilja säga det vi har på hjärtat och jag hatar det.
Istället för att direkt berätta för personen det gäller att bilen står felparkerad, ditt barn är en jävla odåga i butiken eller att din odör är något av en pina vid köksbordet så vad gör dom då?
Jo, antingen så lider dom igenom det hela eller försöker säga det indirekt till dig. I vissa fall så berättar dom för någon utomstående person vad som bekymrar deras hjärnhalva. Då berättar dom allt, lassar över problemet på den tredje personen och väntar på att denna ska sköta skitjobbet medan rörande person ett inte har en blekaste aning om vad som pågår.
Är vi människor så ofantligt rädda för konflikt att vi istället väljer att starta ett kallt krig? Om man inte kan sin krigsföring så ska man väl ändå inte ta upp vapnet, rusa iväg och dunka det försiktigt i pannan på någon!? Eller låter vi bara bli att ta hand om “problemet” för att vi tycker synd om stackars person ett som doftar svett, äter för mycket mat eller har den där hemska odågan till avkomma?
Vi människor tänker att “nej, hon/han har redan massor att tänka på så istället för att berätta det rakt ut till denna …så tänker jag berätta det för …HONOM, så får han berätta det för henne/honom. Så slipper jag tänka på det mer, jag måste bara få prata med någon om detta, jag klarar inte mer!” .
Är det någon mer som ser den ickebefintliga logiken i det här? Jag ska lägga fram problemet samt ge er en lösning.
Y har problem (?) med X=Z, men istället för att lösa ekvationen med X så går Y till G för att berätta lösningen på hela problemet.
Men G hade inte det talet att lösa i sin mattebok från början och nu blir G förvirrad och glömmer helt bort problemet ,(?), Y hade med X.
X i sin tur får aldrig veta hur ekvationen löste sig, kuggar på det stora provet och gör om samma misstag om-och-om-och-om-och-om-och-om-IGEN!
Berättar ni inte vad (?) är för ert X så får ni fanemej skylla er själva om denna X gör om problemet upprepade gånger.
Det är upp till dig att lösa problemet eftersom det är du som har det, annars så får du skylla dig själv och då har du inte rätt att klaga. Alls!
Exempel: ett barn springer runt i affären och välter varor, skriker, gråter, river paketen, springer framför din vagn och allt annat du kan tänka dig. Du ser mamman till barnet.
vad gör du?
1. kollar medlidsamt (alternativt irriterat och stöddigt, rullar med ögonen) mot henne, suckar och går vidare trots att barnet är i närheten och gör ditt handlande till en fredagsaktivitet du inte alls ville uppleva.
2. Du går fram till mamman, säger “hej, jag får ursäkta så mycket men skulle du kunna hålla koll på ditt barn? Han stör mig något fruktansvärt när jag handlar, river ner varor och tar saker från vagnen och sådant. “
(här kan du även säga versionen “DU! ta hand om ditt djävulsbarn till son innan jag stoppar popcornspaket ända ner till ändtarmen på honom!” men det är inte alls lika populärt. Möjligt mer effektivt men inte populärt. Tro mig. -dock lite roligare, men inte bättre.)
Två svar kan komma från mamman vid det här laget men i slutändan kommer samma sak att inträffa. svarsexempel:
2.1: “Ja men Gud, absolut! Erik, var är du? ERIK! kom hit nu! ..vad har mamma sagt åt dig?!” och går därifrån med ett hårt tag om sonens krage.
2.2: “vem tror du att du är egentligen?! min son skulle ALDRIG göra något sådant och om han nu råkar göra det så är det väl ändå ditt eget fel, eller hur? ta hand om ditt egna liv istället!” säger mamman och går bryskt därifrån med sonen vältandes vattenmeloner vid fruktdisken.
Vad som sedan kommer hända som är den gemensamma nämnaren för versionerna är följande:
3.1 Mamman kommer hem och sonen Erik har samma attityd väl hemma. Hon sätter sig ner och funderar på vad hon ska göra för att få honom att sluta. länge funderar hon ensam om hon kan bättra sig, vad hon kan förändra med sitt uppfostrande och liknande. Efter många tänkande om och men så drar hon in fadern (om dom fortfarande är tillsammans) och kommer på en lösning. De förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så det lättare går att lösa.
3.2. Mamman är skitarg och kommer hem med sonen Erik. Hon slänger varorna på bordet, tar av sig ytterkläderna och börjar ropa till Sambon/fadern “du ska bara VETA vad jag var med om på ICA Maxi!”. Hon börjar packa ur varorna och fortsätter berätta allt. Antingen så håller fadern med modern och tycker att jag,problemlösaren, är en jubelidiot eller så frågar han redan när modern är i hallen följande;
“ja men vad hände då?”.
Varav modern säger “Erik sprang väl runt lite i affären, han hade ju precis slutat lekis och dom fick glass till snask efter maten du vet. Så ja, han sprang väl runt och var en liten illbatting, men det gör dom ju! då kommer det fram en tjej och ber mig att ta bort honom, SÅ dryg var han faktiskt inte, han råkade väl göra lite saker och så, men inget viktigt!”.
varav Mr.Pappa kontrar med “ja men om människor vågar gå fram och klaga så är det ju uppenbarligen någon som stört dom. eller hur?”
Här börjar problemlösningen för Familjen Sonenerikärenodåga. Mamma och pappa bråkar och dom gör det länge och väl. Ingen har fel och fler problem som dom har blommar upp. Efter många timmar, kanske dagar så utbrister modern; “vi kan inte ha det såhär”
varav pappan säger “jag vet”. Sedan kramas dom och sätter sig vid köksbordet och gör vadå?
Jo dom förbättrar situationen, de “avrundar” talet i problemlösningen så det lättare går att lösa.
Någon som har några idéer om vad som skulle hänt om ni inte sagt någonting? Upp till diskussion. Detta gäller givetvis inte bara småbarn och deras föräldrar, det går för svettlukt på jobbet, påträngande gubbar på bion osv. Det här är alltså inte ett påhopp till er föräldrar, även om jag hatar dom små liven när dom gör just det jag drog upp nyligen. Jag vet ert försvarstal “det är inte en dans på rosor att vara förälder, hade du varit mamma hade du förstått, du är så trångsynt, du vet ingenting, sluta yttra dig. Det är faktiskt inte så enkelt att vara förälder och vi försöker så gott vi kan!”.
Ja om ni blir så upprörda och berättar detta för mig så anser jag att ni bryr er och försöker tillräckligt eftersom ni pratar med mig om det. Jag stöttar er, ingen mer än jag vill att ni ska uppfostra era barn till att bli bra människor, tro mig! Jag har börjat tänka ut hur man enklast dödar de små djävlarna som är dryga så börja uppfostra! sscho, ssscho Iväg!
(jag måste dock få kontra till er som försöker men inte lyckas; “det är inte så lätt och jag gör mitt bästa!” – ja uppenbarligen är inte ditt bästa så jävla banbrytande så du får nog hoppa upp på rälsen och köra vidare, dumfan för din unge är en JÄVLA PINA ATT BEHÖVA BLI UTSATT FÖR! Det är ingen liten polly pocket-hund du kan låsa in i ett dockskåp så den får bajsa bäst fan den vill. du har klämt ut ett barn, en människa. Uppfostra den bra så den blir accepterad av allmänheten, lilla “sockertoppen” kommer få ett helvete annars.)
För att summera;
har du problem med någon? – Berätta det för denna.
Det kanske gör ont att höra vissa saker men åtminstone så är problemet löst. Du som berättat det behöver inte vara lidande mer (kanske en örfil, men det är värt det).
Jag tycker om när människor säger vad som bekymrar dom direkt till mig istället för att berätta det för någon som inte har med saken att göra. Naturligtvis finns det olika sätt att säga saker på.
Tar jag plats, är jag lat, stökar jag ner, luktar jag illa, är jag för högljudd, tar jag för mig för mycket, parkerar jag snett, whatever så säg det. Annars får du leva med mina skavanker i tysthet för gnälla har du inte rätt till.
Har man konfronterat någon som kommer någon konfrontera dig tillbaka, även om det är ett “absolut, det ska inte hända igen, förlåt” eller “jag sprutar deo på mig när du klappar igen din jävla kameltå, kärringjävel”.
Låt ingen trampa dig på tårna men inse själv när du har orsakat någon sk. problem och borde ändra på det.
Se gottfolk, det är inte svårt. Så sluta gnälla om andra människor och gör någonting åt det.
