jul, jul, strålande Jul.

den 24′e December passerade lugnt och stilfullt.
Det kändes konstigt att sitta vid mitt kaotiska köksbord och äta kokt potatis, köttbullar, prinskorv samt rödbetssallad utan att ha en äldre släkting som klagar på att man ska ta lite utav allt från julbordet. Jag stannade upp i mitt ätande och väntade på kommentarerna.
- du äter så lite Linnéa!
-ja men det är ju äckligt!
Men inga kommentarer kom. Det kändes lite tomt att inte känna den svidande doften i näsan från glöggen, att sucka i soffan och vänta på att allt ska vara över, att springa ut och tjuvröka bakom knuten även om alla redan vet att man försöker dra på sig cancer.
Min mamma ringde och önskade mig God Jul och hälsade från resten utav den lilla släkten som var med vid firandet (mormor, pentti och två gamla taxar) . Jag bad henne att ringa mig och berätta vilka de sista vykorten var från på Kalle Anka. Det enda som ändras på julen är just det, de sista vykorten. Tydligen var det ”prinsessan och grodan” och ”toy story 2″ det här året. Toy story är ju inte direkt ny, men jag antar att SVT börjar få slut på idéer dom med. Kunde dom bara inte lagt ner med flaggan i topp? gått i graven tillsammans med Arne Weise’s sista jul?
Jag vill inte se någon sommartorpsbyggande gayguy tända Svenskarnas heliga ljus, jag vill inte se någon halvkaxig mullig donna med spretigt hår göra det samma. Jag vill se lilla Arne, även om han så var full något år som de flesta säger.
Personligen så förstår jag inte intrigerna i ämnet. Jag hade supit mig plakat om jag varit tvungen att hålla julen uppe för hela svenska folket medan mina nära och kära firar utan mig. Jag hade tänt en cigarr mellan kortfilmerna och smuttat på någon alldeles för stark likör och diggat läget.
”när ska kulorna tingla ner på den där jävla tjuren egentligen?!..räcker du mig askkoppen är du snäll?”
Men vem är jag att klanka ner på er kära jul? Jag som är så snäll och förstående i allt annat jag skriver om i den här bloggen.

Personligen tycker jag att vår kära högtid har blivit ett skämt. Vi stressar med maten, vi svettas i köket, vi förkastar familjen för att ”det är så mycket just nu”, vi köper materiella ting som egentligen inte spelar någon som helst roll. Vi samlar släkten som vi annars inte träffar så ofta, åsikter skildras och det krigas tyst över maten på bordet. Barnen får högljudda och blinkande leksaker av morbror som får barnets föräldrar att dunka huvudet i väggen av ren frustration. Vi lägger så mycket pengar på ett mindre event som alltid till stor del slutar medelmåttligt. Var det värt att laga mat i en vecka? var det värt att köpa onödiga pryttlar till alla och inga? Var det värt att springa bakom husknuten och frustrerat hetsröka för att ”folk är dumma i huvudet”? Smila som en idiot och komma på alla möjliga olika sorter att säga ”tack” på för saker du egentligen inte behövde?
”det är ju tanken som räknas” säger ni då. Ja det är det, men om tanken inte har någon mening bakom sig då? skulle det inte vara bättre om du fick dammsugarpåsar istället för ett par sportstrumpor eller ett underställ? Du vet ju hur svårt det är att få tag på just den sortens dammsugarpåsar som du använder? Visst, kanske inte det roligaste att få på julafton, men det är bara för att du är bortskämd!
Jag skulle ha blivit glad om jag fick nya vindrutetorkare till bilen, gärna utbytta så jag slipper göra det själv.
Har vi blivit så bortskämda genom åren att vi inte nöjer oss med gåvor som har själ i sig?
”ja dina ihoptrixade små kärlekskvitton du gjorde för att vara en underbar make är jättesöta, men jag ville ha den dyra stavmixern på tv!”
Far du åt helvete i sådana fall.

Jag fick lite smått och gott jag med, även om jag inte firar Jul. Lite pengar, en tidning, choklad, shampoo, en flaska midori samt en fin prydnadsgrej som i sin tur symboliserar något så mycket mer än just ”en prydnadsgrej”.
Jag ser gåvor annorlunda än de flesta. Du kan ge bort vad som helst men det har ingen mening i sig om du inte lägger ner din själ i det.
Jag kommer ihåg att under gymnasietiden så fick jag tavlor av mina vänner Sara och Evelina. Jag blev så lycklig att jag grät, mitt på blanka dagen framför allt och alla. Dom två hade suttit uppe och målat, på sin fritid, för att ge mig en gåva för att dom tycker om mig. Det var nästan så att mitt lilla grinch-hjärta växte någon millimeter. Visst, ge mig dyra föremål och presentkort hit och dit. men varför? för att ni inte kom på något bättre att ge mig? Samla mod i kroppen och säg det istället, den gåvan att få en rakryggad vän är mer värd än alla presentkort och triss-lotter i världen.

Tänk tanken, din son vill tågluffa genom Europa men du är rädd att någonting ska hända. – ge honom tillåtelse att åka, köp en karta åt honom eller en bok om Europa. Hjälp honom ekonomiskt om du nu känner att du måste?
Din dotter vill hellre träffa sina vänner på julafton. – Låt henne åka, spara lite mat åt henne hemma och låt henne öppna sina julklappar en annan dag.
Din 1-åriga son vill antagligen ha någonting att tugga på. – börja investera i fonder så kan han köpa mat själv när han flyttar hemifrån.
Lägg ner er själ i saker. Även om det är en teckning med krita eller lägg ner lite tid och energi för att se till att flickan/pojken du tycker om får sina grova orgasmer, det är ju en present till er båda?
Ser ni min poäng? dyr stekpanna eller passionerat sex?
halvtaskig tuggleksak eller en tryggad framtid?

Ni hopplösa fall kommer säga något i stil med att det kommer bli synd om mina barn som inte får några julklappar. Men jag har en plan att uppfostra mina barn till själsligt givmilda individer som inser det onödiga i att fira dagens Jul. Istället för bortskämda så får jag (förhoppningsvis) tacksamma barn. Att ge människor vad dom behöver istället för vad dom vill/åtrår är den bästa presenten man kan ge en människa. På så sätt kan dom utvecklas på egen hand och växa i sina mentala kläder en gnutta. Men för er som inte ser grejen med att ge riktiga julklappar och som tycker att jag är ”tråkig” och en liten grinch; Er önskar jag en riktigt vacker Jul och jag hoppas innerligt att era söta vita I-landsbarn suger musten ur er om några år. Låt den goda julmaten smaka, det är sällan allt är uppskattat och jag hoppas du faller ihop svettig, sliten med påsar under ögonen och inser att det är inte värt det. ett ”hippt” ord till dig får bli KNYTKALAS. du kan tacka mig senare i dina memoarer. Till er ungdomar som tycker att jag har rätt men ändå vill ha den där superhäftiga systemkameran säger jag; ni är nästan där. Tills dess, ingen systemkamera i världen kan gömma dina skavanker till 100%, ni borde fått en photoshop for dummies istället.

Till mina andra vänner som tycker att jag är en bitterfitta men älskar mina blogginlägg så får jag väl säga att det här är er present, detta inlägg. Min dörr är alltid öppen och kaffebryggarn är alltid påslagen. Kom förbi och prata strunt en sväng.

Sen har jag även några få saker att citera. Jag är inte på något sätt religiös men ibland så skrivs det en hel del smarta saker.
”
”Jag bad om Styrka. Gud gav mig Svårigheter för att göra mig stark.
Jag bad om Visdom. Gud gav mig Problem att lösa.
Jag bad om Välstånd. Gud gav mig Hjärna och Muskler till att arbeta.
Jag bad om Mod. Gud gav mig Faror att övervinna.
Jag bad om Kärlek. Gud gav mig Utsatta människor att hjälpa.
Jag bad om Väntjänster. Gud gav mig Möjligheter.
Jag fick inget av det jag ville ha.
Jag fick allting jag behövde. ”"

för att neutralisera denna Gudsnoja kommer en till;

”Jesus dog för över 2000 år sedan, är det inte dags att vi glömmer detta och går vidare snart?!”

Från mig till er, God Jul och Gott Nytt År.

/ the luma-grinch.

att viga sig åt jesus facebook kristus.

Hela dagen har solen gett mig glädje i form av varma strålar medan jag låtit mitt hår bli dreads till fullo,
hela dagen var vacker och vilken som helst skulle nog egentligen vilja byta min miljöyta mot sin,
för om man tittar på ytan så var mitt liv som vilken fin colin nutley-film som helst. Men jag är människa, jag har lager.
Skrapar man på ytan så får man fram grunden och precis som i triss så är det oftast en nitlott.
Jag har gått och blivit singel.
Inte för att det är en nitlott, nästan tvärtom.
För ni vet det där lilla pirret när man vinner mellan 25-75 kronor på den lilla gula lappen?
Det är ingen stor summa men den bevisar att det faktiskt går att vinna något. Jag har skrapat en trisslott helt enkelt.

Jag sitter inte och våndas i mitt sinne över att mitt långa förhållande med Mattias är över,
jag gråter inte i ett hörn och kedjeröker samtidigt som jag upprepar ”varför, varför, VARFÖR?!” för mig själv i hopp om att bli smartare.
Jag doftar inte på alla textilier för att kunna minnas dom fina bitarna i början av vår relation.
Mest är jag nog nedstämd för den sakens skull att Mattias är ledsen.
Vi båda var med på noterna, egentligen. Men någon var till slut tvungen att ta steget och det gjorde han.
no turning back, taxin har åkt och tofflorna är inlämnade.
Självklart är jag nedstämd, men om jag ska vara ärlig så är det nog mer av bitterhet. Erkänn, ni är smått bittra när ni har avslutat en relation eller hur?
den tunga sucken som handlar om relationstiden och bortkastade dagar/månader/år. Även om det till större delen har varit vackert så finner ni er ändå tänka ”jaha, då var 2½ år av mitt liv borta”. Eller känslan många kvinnor får och hulkar snor över, att han inte var mannen i ditt liv eller pappan till dina påhittade barn Freja och Per, or something.
Ni funderar över alla hemligheter som sagts eller gjorts, vad händer med dom?
Vilka pinsamheter läcker så småningom ut, kommer din mentala dagbok som du öppnade upp för din partner att hamna på vänskapskretsens löpsedel?
Även om ni har den underbaraste ”efter-relationen” med ditt ex så erkänn, ni har någon gång tänkt tanken.

Jag går runt i huset och emellan varven går jag förbi honom och ger honom lite toalettpapper att snyta sig med. Jag kan inte dedikera mig till att trösta någon för ett val denna har gjort.
Jag kan egentligen bara statuera ett exempel på hur man accepterar läget. Man behöver inte alltid förstå saker och ting, man kan nöja sig med att acceptera.
Ändå går jag i mitt stilla sinne och våndas över varför inte jag gråter och minns intensivt eller aktivt. Ännu mer våndas jag över allt efterarbete.
Nu ska jag bli ännu mer självständig, leta lägenhet, köpa mat till bara mig, ha en egen nyckel osv.
Kommer jag klara mig på min ekonomi?
klart att jag kommer, jag klarar mig alltid och om jag inte minns fel så brukar saker alltid lösa sig om man bara accepterar läget så som det är.
Det jag känner är hemskast med hela situationen är att jag är rädd för alla andra och för internet.
Vad ska folk tycka -för det kommer dom. Vad kommer dom att fråga och vilket tonläge väljer dom att ge mig?
Vad ska svärmor säga och känna? Hur blir det nu med rabatterna och huset?
Jag sitter i skrivande stund och växlar mellan facebook-fliken och bloggen. Att ändra status på facebook är som att snitta sig själv med dolk och kasta sig till hungriga vargar.
Alla ser, alla har en åsikt och kommer emot en även om det är av godo för att få finnas till.
Har det inte gått för långt när man sitter och har annonseringsångest över internet?
Det värsta är att just min facebook-status ger mig mest ågren.
Jag vill inte att någon ska bli ledsen över vårat uppbrott, jag vill inte få medlidande -för jag är inte i behov av det, det känns nästan som att jag gör slut med fler än en person, men så är det inte.
Har jag vigt mitt liv så hårt till gestapo-facebook att jag har blivit en communitynunna med hakkors?
Nej, det skiter vi i. Jag är för elak för att nunna runt.

Sådär, nu har jag slängt mig till vargarna. Det kan bli intressant!
Sieg Hail facebook, nu ska jag fortsätta leva mitt episka liv IRL.