När Jehovas vittnen skiter i det blå skåpet

Den senaste veckan har jag haft ett aggressivt beteende likt en velociraptor som snart ska lägga en hel kull ägg i en storlek som efterliknas en sumo brottares överskottsfett efter en större högtidsbuffé. Varför Jehovas vittnen bestämde sig för att besöka mig konstant under denna vecka är bortom mitt (och alla andra som känner mig) förstånd. Första gången stängde jag dörren lite obekvämt sakta för att försöka utsända någon form av artig avsnoppning på hela situationen och det gick förvånansvärt bra. Den andra dagen knackar samma herre på och trycker upp en broschyr i ansiktet på mig. Min hat-ticks vibrerar lite sött i ena ögonvrån och jag frågar så artigt jag kan varför denne herre beslöt sig för att komma tillbaka idag. Det hade han inget bra svar på, förutom att Gud ville det.
Givetvis hade jag invändningar till det men orkade inte ödsla mer energi då jag varit nära på att vrida nacken av en kassörska från ICA tidigare under dagen (det är en historia i sig men om du, kassörskefitta,  läser detta så kommer jag att hitta dig. Det är bara en fråga om strategi och tidsplanering).
Jag berättade för Herr Jehovas att jag ganska nyligen skrivit en mindre uppsats gällande hans lilla hobby och inte behövde någon broschyr, varpå jag åter igen stängde dörren. Min hund hade stått bakom mig och morrat lite för läskigt för att det ska vara politiskt korrekt, så hon fick ett grisöra. Ibland kan de små liven göra en stolt, men åter till saken!

Igår plingar det på dörren klockan 09.30. Jag har varit borta från skolan en del veckan som varit för mitt immunförsvar svek mig något radikalt. Dessutom hade jag PMS som skulle få Maria Magdalena att utbrista mindre kristna synonymer på ”hoppsan, Gud vare med dig!”. En annan herre står nu utanför min dörr och väntar spänt på att få träna på sin manipulationsteknik i ett relativt kriminellt bostadsområde, logiken i detta är övergripande idiotiskt. Jag visslar på min överdrivet stora hund som ställer sig bredvid mig och morrar, åter igen lite oroväckande. Jag låser upp dörren och bemöter herren med ett hånleende andra skulle sprungit ifrån, men inte han. Vilken äventyrare!

- God morgon fröken, har du hört talas om… oj, det där var en morgontrött hund!
- Hon har en näsa för hycklare. Hon råkar även vara allergisk mot broschyrer så här tidigt på morgonen.
- Oj! ja, haha, ja så kan det ju givetvis vara. I alla fall..
- Ni har möjligtvis inget system för hur ni utför er knacka-dörr-ritual?
- vår vadå?
- Ni har knackat på den här dörren otaliga gånger den senaste veckan, jag är bara nyfiken på om ni för någon specifik agenda.
- uhm, nej…det tror jag inte.
- Vänta här, jag har någonting till dig med.

Jag går in i vardagsrummet och rotar runt i min väska där jag har alla skoluppgifter. Min hund tar tillfället i akt och visar att hon inte har tandsten på en enda tand. Spänningen är olidlig. Jag kommer tillbaka och tar mannens broschyr och ger honom en referatbaserad uppsats med ämnet sekter. Han tittar på mig lite konfunderat med en blick som ber mig att förklara den totala omvändningen i situationen. Jag ler åt honom och tar hans fria hand i min och stryker lite för länge på översidan av den. Med ett empatiskt medlidande utbrister jag lite väsande, som om hans lilla hobby var någonting skamligt att skämmas för och att jag försökte övertyga honom att det inte var det, även om alla vet det (även Gud).

- Det finns hjälp att få, du är inte ensam. Du ska veta att du är en stark person som äntligen vågar ta steget. Det är alltid första steget som är svårast och bara att du kommer till mig är ett tecken på att du är redo!
- Vad är…det här?
- Ställ inga frågor nu utan gå hem och läs broschyren i lugn och ro för att komma till insikt med dig själv. Det är du värd! Tack för att jag fick ta upp din tid så här på morgonkvisten.

Sedan stänger jag dörren och lägger mig åter i sängen, lite för nöjd med mig själv för att det ska vara politiskt korrekt. Nu är ju Sveriges inrikespolitik loopande korrupt, så det gör ingenting om jag betedde mig lite inkorrekt. Eller vad tycker ni?

I say ”tomato”, you say ”fuck you”.

Det har nu gått 6 timmar och 54 minuter och spänningen är olidlig.
Han är majestätisk och har en stolthet Mufasa skulle avundas. Han råkar även ha bestämt sig för att integriteten han besitter ligger på 28 kvadratmeter, vilket är storleken på min lägenhet. Så varken jag eller Molly får röra oss fritt. Han vinner ”arga leken” varenda gång och låter som flickebarnet från filmen Exorcisten men med magsjuka, varje gång Molly flaxar med öronen.
Han har även ockuperat badrummet. Inte för att jag valt att ställa kattlådan där, nej nej! Han har utnämnt handfatet till högsäte där han håller ställningarna med järnklo. Han får mig ur balans och det känns som att han är en av städtanterna från ”how clean is your house” och att jag är den person som inte rört en dammtrasa under hela mitt 22′åriga liv.
Jag försöker att inte stirra på honom men det är svårt att låta bli.

Jag försökte bryta isen med att ge honom en liten bit tonfisk, han var inte lätt att muta. Min magkänsla säger mig att jag kommer vakna mitt i natten med ett hästhuvud under täcket. Jag var så mån om att han skulle äta och tänkte den brillianta tanken;
”om jag smetar in fingrarna i tonfiskolja slickar han kanske upp det och får mersmak?”
…jag vill skriva att han bet mig, bara för att det skulle bli roligare att läsa men så var inte fallet. Han kollade på mig med en blick som kunde krossat vilken levande människa som helst. Den där typiska blicken av ”jag är inte arg, bara besviken” fast från en katt.
Det var förödande.

Jag försökte leka med en egensnickrad kattleksak a lá Martin Timell men utan framgång. Han tittade nonchalant på mig innan han med en väldigt manlig vändning började slicka sitt skrev. Jag försökte gömma mig i terrängen (snurra in mig i en filt och lägga kuddar över mig) och sedan veva ner leksaken. Detta i hopp om att han skulle sluta agera så stelt, när han i mina förhoppningar trodde att han var ensam. Katten slutade slicka sitt skrev och gardinen rörde lite lätt på sig. Jag vågade inte andas då det kändes som att jag snart skulle få se min första livs levande enhörning.

tystnad…

Sen hoppar Molly upp i soffan och blickar ner mot där han höll sig gömd.
VILKEN DÅLIG STÄMNING DET BLEV!
Molly och jag beslutade oss för att försöka ignorera fram honom i hopp om att han skulle söka sig till oss, det lyckades inte heller.
Jag kan förstå att det känns konstigt att äta eller göra sina behov i någon främlings hem, speciellt om främlingarna bevakar minsta steg man tar. Men man måste faktiskt ge och ta i en relation även om det inte slutade precis som man tänkt sig.

Jag tänker inte bli någon galen kattkvinna som uppdaterar min facebook-status så fort katten gör något övermirakulöst bedårande, men när han väl utför sina behov kommer jag att agera precis likadant som en relativt nybliven förälder när barnet för första gången kissar i pottan och inte i blöjan, på golvet, i sängen, i soffan, på mamma, på pappa, på hunden, i parken, på dagis, i skolväskan, på datorn och så vidare. Jag kommer höra hejarklacken vråla dovt i mitt bakhuvud medan katten krafsar runt i kattlådan och tårar av glädje likt en svensk seger i VM kommer att forsa nerför mina kinder.

Jag erkänner att jag inte kan prata ”kattiska”, men jag ger mig inte. Om det så ska krävas långa nätter av dokumentärer, tv-serier och läsning om hur man kommunicerar med sin katt så ska jag göra det. Så fort vi alla slutar kolla lika skeptiskt på varandra så kommer vi nog att förhandla fram vissa avtal. Lite som en Genève-konferensen, kanske. Detta är inte kalla kriget, åtminstone är det vad jag försöker inbilla mig. Vi talar bara olika språk eller kommer från olika planeter.

I say tomato and the cat say Fuck you, that’s all.

Sidnotiser:
- han heter Lion och är 2,5 år.
-Molly är min hund.
-Min lägenhet är inte stökig.
- Han kommer att få det bra här.

Uppdatering:
Det har nu gått 7 timmar och 34 minuter. Katten har undersökt sitt nya hem lite närmare och bestämt sig för att fotändan på sängen är hans sovplats. Det är väl bra, eller hur? Han vabbade till och med till mina tår när jag la mig där. Jag väljer att ta det som en isbrytare, en lek. Jag tror dock att katten inte är benägen att hålla med. Min Grand danois har än så länge hållit sig undan sängen. Hon är väldigt missnöjd med situationen, men fick ett ben att tugga på. I soffan. Jag har bokat tvättid för soffklädnaden.

När ord bara flödar.

I morse vaknade jag upp till känslan av att någon slagit sönder min nyblivna verklighetsuppfattning. Jag kände mig berövad och hela dagen gick jag runt och skar mig på skärvorna från världen runt omkring mig. Medan mörkbruna höstlöv föll ner mot marken för att multna bort så stod jag med mina vänner för att utöva en farväls ceremoni i form av att röka så snabbt man kan och småprata. Någon påpekade att mina händer var svarta och jag blev förvånad över att någon såg det förutom jag. Sedan blev jag genomsökt på fler missfärgningar av mitt yttre och tydligen spreds det runt munnen och på armarna. Jag var varm och frös inte, åtminstone inte utanpå kroppen. Gruppen blev orolig vilket var sött. Den lilla paniken jag hade i ögonen var den första känsla jag visat på hela dagen, jag var rädd för att det levande i mig tynade bort. Att det som finns inuti vaknat ur sin slummer och därför börjat äta upp min färg för sin egen överlevnads skull. Dock var jag mest panikslagen över att de andra såg vad som skedde och inte att bara jag gjorde det. När jag väl kom hem tog jag en dusch och känslan av att vilja gömma mig i ett djupt hav kom tillbaka till mig. Andra drömmer om universum, jag drömmer om havsdjupet. Efter att ha insett det uppenbara av att jag suttit still i nästan en timme efter duschen men att det hade känts som en sekund, så kändes det skumt. Som när  en avlägsen släkting man egentligen inte tycker om kommer på oväntat besök för att stanna en längre period och du måste lägga ditt egna liv på hyllan ett tag.
Jag klädde på mig och fyllde på kaffebryggaren likt en rutinerad ritual. Efter det gick jag ner till tvättstugan för att leta tider i helgen att sysselsätta mig med. När jag kom in genom min egna dörr igen tassade jag fram till det nygjorda kaffet och tog ett glas. Jag dricker kaffe ur glas för det blir godare då.
Jag smög ut i vardagsrummet och insåg att min kropp automatiskt dansade runt skärvorna som låg på golvet. Gamla vanor sitter hårt rotat. Blicken föll på min verklighet som låg i småbitar. Vem vill krossa någon annans prestation på det här viset? Visserligen har alla konstutställningar ett slutdatum och jag antar att någon kritiker inte kunde hålla sig tyglad längre. Jag gick fram mot pallen mina böcker stod uppställda på och lade fingret lite lätt på den yttersta. Hela boksamlingen trillade ner och jag log för mig själv.
”se så lätt allt du skapar för dig själv raserar.”
Jag sopade bort sotet av mina illusioner på väggen och fann min ursprungliga canvas. Den som det inte går att täcka över eller bygga ut. Hur man än inreder ett gammalt hus är stommen det står på likadant. Det är en hatkärlek jag har. Andra måste trott att jag var galen om de såg mig stå och borsta en redan naken vägg. Se mig blåsa bort torkad och krackelerad färg från min värld. Ibland känns det som att min kropp rent fysiskt är det jag känner är min själ eller kärnan i mig själv och att världen som andra ser den är insidan av min kropp. Att allt som egentligen existerar bara är något som finns inom mig och att jag försöker bryta mig ut, för jag är nyfiken. När jag var liten trodde jag nämligen att det var två små figurer inuti mig som styrde mig likt en enorm robot. Nu känns det mer som att jag är en figur som tappat kontrollen av sin egna maskin. Kanske är jag bara galen.
Tankar om värde började komma tillbaka.
”Egentligen spelar det ingen roll vad som sker för det har ingen mening, egentligen.”
Jag log åt de viskande skärvorna och tog en lätt klunk kaffe.
Det är annorlunda den här gången för i år är jag influerad av saker jag inte visste existerade förra gången. Oavsett vad som händer så fortsätter jag att skapa.
Så jag plockade upp skärvorna av allt vad min verklighet en gång var och började att pussla ihop en världsbild av erfarenheter i mosaik. För det är vad konstnärer gör efter att utställningen stängt. De skapar igen. Inte för andras skull utan för deras egen, allt för att erkännas med ett syfte i livet.

Om att göra val i livet

Alla människor gör val i livet varje dag vare sig det är livsavgörande eller val som går på automatik. Men vi gör dem. Ibland tar det flera år innan vi väljer och ibland kan vi inte välja då heller. Ibland behöver vi få en rad olika insikter innan vi gör dessa val och ibland behöver någon annan tvinga upp våra ögon för att vi ens ska veta att vi har ett val att göra.
Det finns även stunder då vi inte lägger någon större vikt eller eftertanke i våra val och det är inte förrän senare vi inser att vi gjort dem. Om man bara vågar släppa framtidsångesten och börjar ta små-små-små tuggor av livsåskådningen ”det löser sig för allt har en mening”, ja vad händer då?

Ibland står jag inför riktigt kniviga vägskäl och det kan ta ett bra tag innan jag till slut väljer vilken väg jag vill vandra. Något som jag brukar göra är att skala av problemen/vägarna/valen till kärnan och sedan är det inte lika krångligt. Lite som när man förminskar ett bråktal. När jag väl gör så med mina val i livet är det inte svårt att välja och det känns mindre dramatiskt att göra det.
Vad jag har valt att göra eller inte göra håller jag för mig själv, åtminstone detaljerna. Men på senaste tiden har jag valt mig själv, min magkänsla och mitt själsliga välmående. Jag valde att studera istället för att fly med vinden till en annan stad, jag valde bort onyttig mat och började äta det som min kropp behöver och mår bra av, jag valde bort alla män i mitt liv som gjorde mig illa på något vis (oavsett om det var avsiktligt eller inte), jag valde bort mina rädslor för ensamheten och välkomnade ett förhållande med den viktigaste personen i mitt liv (jag själv givetvis). Jag valde även bort en rad ulvar i fårakläder och alldeles nyligen valde jag bort att involveras i en krets där droger är förekommande*. Jag valde även bort att tillåta mig bli sårad längre av en person som fått storma runt i mitt liv som denne velat. Ganska fina val ändå, eller hur? Tack vare att jag börjat lyssna på allt som är ”mig själv” så mår jag mirakulöst underbart. Det är en ständig eufori och det känns som att allt negativt bara rinner av mig. För jag väljer att låta skit rinna av utan inverkan. När man bemästrat konsten att våga välja så kan man känna sig som en superhjälte i sitt egna lilla universum. Det är ganska mäktigt, faktiskt.

Jag tänkte utöver det ovan även ordbajsa ut lite tips och kloka(?) ord till er gällande dagens ämne.
- Sluta leka schackstrategi med livet och gå på intuition istället. Vill du verkligen fängsla dig själv emotionellt genom att tänka som en programmerad dator?
- Säg ”JA’. Filmen ”yes man” har en sensmoral. Börja med småsaker och arbeta dig upp. Till exempel ja till: ett äpple från en vän -> följa med och testa bowling med ytligt bekanta -> ja till dina egna känslor, åsikter, teorier, din plats i livet. Egensinnad acceptans -> Du är nu oövervinnerlig.
- Ryck på axlarna. När något dåligt händer som du inte kan förändra, ryck på axlarna åt det. Ju snabbare du accepterar situationen desto snabbare kan du som människa utvecklas.
- Utmana dig själv! Var din egen coach. Gör saker som du inte är van med. Gå en riktig långpromenad, spela fotboll, teckna eller måla, klipp håret, säg hej till en främling. Vad det är spelar egentligen ingen större roll bara du utmanar dig själv.
- Självinsikt. Sätt/lägg dig ner med din sorts musik som får dig i en filosofisk anda. Fundera på dig själv, hur du beter dig, dina vänner och hur de beter sig. Varför saker och ting händer och hur det blir efter det. Försök blicka allt utifrån en utomståendes perspektiv, var objektiv (men med all smaskig info). Detta kan hjälpa dig något enormt till självinsikt. Ofta är det även så att när du väl är igång med att filosofera och får en insikt, så kommer flera automatiskt. Det är en väldigt bra kedjereaktion. Tänk på allt! positivt, negativt, glatt, sorgset, vedervärdigt, lyckligt. Var ditt eget bollplank, ta hjälp av vänner. Du har med säkerhet minst en filosof till vän runt om dig.
- Inställning. Har du en positiv inställning är det oerhört svårt att trilla ner på knäna. Testa!

Det här är inte ett utav mina bästa inlägg jag någonsin gjort men jag kände att det var behövligt. Under bilden ger jag er mitt absolut bästa tips/ord/råd ni någonsin kan få. Det är mitt alldeles egna motto och det är även jag som är grundaren till mottot. Det är enligt de orden jag lever och det har hjälpt mig genom en mängd olika helveten, paradis, vägskäl och ja…genom livet helt enkelt.
                                                                 ”Du får göra vad du vill,
                                                                  men vad vill du göra
                                                                     Egentligen?”

 

 

 

 

* Det jag menar är att jag fortfarande har drogliberala åsikter. Men jag väljer bort att befinna mig i närheten av själva ”materialet”. Människor får fortfarande enligt mig göra vad de vill med sina kroppar och jag förstår dem mycket väl. Exempel; jag hälsar på hos vänner som bjudit över fler bekanta. Det dricks kaffe och underbara konversationer är ett faktum. Allting är underbart och den stämningen vill förhöjas av människorna runt omkring mig. Istället för att göra som innan och vara kvar så (kommer jag troligen) tackar jag för en fin pratstund och går hem. Jag vill inte vara en buzzkill samtidigt som jag helt enkelt inte vill vara i närheten av (åter igen) ”materialet”. Vänner kommer fortfarande alltid att vara vänner. Till er som tappade hakan över mitt konstaterande, chilla.
-Jag är fortfarande störtskön polare!

Back to basic

Duschens vattenstrålar slår till i ansiktet obarmhärtigt. Först är det svinkallt men blir snabbt en måttlig temperatur på lite mer än 38 grader. Jag har alltid använt mig av den här ljuva formen av vardagstortyr för att vakna till på morgonen. Vattnet sköljer av sminket som har suttit kvar sedan i Lördags ty igår var jag för bakfull för att orka röra mig. Det är Måndag och idag börjar jag skolan, igen. Förra gången jag slutade skolan var jag en rebellisk tonåring som var trött på vad livet hade att ge i den hålan jag växte upp i. så vad gjorde jag? Jo, jag visade fingret till skolsystemet och stack till Stockholm. Nu sitter jag i en annan mindre stad och ska börja studera om några timmar. Schampot rinner ner över ögonen och det svider naturligtvis. Hur gammal jag än blir så kommer jag alltid vara barnslig nog att ynka mig över schampo i ögonen.
Jag vaknade lite över 2 timmar innan klockan skulle ringa, typiskt mig. Om jag känner mig själv rätt så kommer jag sitta utanför Aulan och invänta rektorns välkomsttal minst 30 minuter innan, likt någon person med aspergers syndrom. Badrumsspegeln är alldeles immig och även om jag försöker torka bort det så får jag ingen skarp återspegling. Jag skiter i vilket och börjar leta efter några kläder som ger intrycket av att jag skulle vara representabel på något befängt vis. Det slutar med att jag ser ut som en sliten, grå trasa men jag orkar inte bry mig för kaffebryggaren låter, vilket sätter igång mitt belöningssystem. Koffein!!…gärna med lite mjölk i.
Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, igen. Jag städade i Fredags men det finns inget bevis kvar av min kraftansträngning. Suckandet är inte långt ifrån men jag väljer att förtränga lägenheten. Trots mitt smått melankoliska morgonhumör så känns det lite pirrigt också. Ny skola, böcker, betyg, uppsatser, prestationen, elever, lärare. Doften av nya pennor och noteringsblock är ändå smått euforiskt. Vi svenskar är utomordentligt bra på att leta efter ”nystarter” i livet och doften jag precis beskrev är lite som en symbol för just en nystart. Tänk om det finns människor jag skulle kunna bli vän med där på skolan. Det kanske till och med finns någon charmig snubbe jag skulle kunna stå ut med. Jag undrar om det kommer bli samma indelningar som i skolan förut. Eller åtminstone liknande indelningar. Var tror ni jag kommer platsa in någonstans?
Kanske blir jag populär eller så blir jag raka motsatsen. Anses jag vara mysko och lite av en ”småfifflare” eller blir jag den alldagliga eleven som aldrig har gjort något speciellt på sina helger men ändå lyckas berätta om det till halvt döva öron. Vem var jag i gymnasiet?
Jag var så otroligt rädd att bli personlighetslös att jag gjorde det mest galna sakerna med mig själv. Idag är det annorlunda. Idag är jag medveten om att även om jag står helt naken så har jag en personlighet och varken kajalpenna eller haremsbyxor kan ändra på det.

Back to basics. Men inget i mitt liv är särskilt basic. På några få veckor har mitt liv raserats. Lite som när man leker med lego tillsammans med ett barn och i slutändan tar barnet vad man spenderat timmar på att bygga och lägger ner det i legolådan enbart för att kunna skaka om den så det låter förjävligt. Jag tror barnet symboliserar Karma för mig.
-”Voila fucktard! gör om, gör rätt och gör det ordentligt!”
Så här är jag med en jävla massa legobitar. Det finns inte mycket annat att göra än att börja bygga igen. Det roliga med lego är att man kan bygga vad fan man vill, det blir vad man gör det till. (yes, legot var en metafor för livet)
En annan gång ska jag berätta varför mitt liv inte är basic, varför det är raserat och hur det kommer sig att jag reser mig upp på stadiga ben men inte idag. Ni får spekulera tills vidare. Det är fler som börjar skolan idag så jag får väl kasta ut några ord till er;

Till er som börjar högstadiet: Ni är på tok för unga för att läsa mina skriverier, gå hem.
Till er som börjar gymnasiet: -Sluta tänk på att ni måste gå i skolan bara för att kunna få ett jobb. Fokusera istället på att bara vara. Nya (jävligt starka) vänskapsrelationer bildas, äventyr utan dess like och minnen för livet.
-Läraren du hatar, hatar sig själv mer. Antingen kunde han eller hon ha varit något stort i en annan kommun eller så är personen i fråga ensam, sexlös och övergiven. Om du bortser från vilken hemsk person läraren är så kommer du inse att du faktiskt försöker lära dig någonting på lektionerna.
- du kommer få användning av det du lär dig mer än du tror, trust me.
- Det är okej att ha sex med en klasskamrat så sluta vara blyg och lägg in en stöt på snyggingen.
Till er som börjar det estetiska programmet i gymnasiet: – Min klass överlevde promenaden till matsalen genom att gå i flock. På så vis attackerade inte samhällseleverna lika hårt då de var tvungna att dela ut elaka blickar till fler än en person.
- värdesätt den alternativa rökplatsen bakom skolan. Den är mysig, avslappnande och kommer ge dig minnen för livet under håltimmarna.
- konstlärarna kommer alltid att ge dig skittråkiga uppgifter (själv hatar jag hönsnät och tapetklister) så det gäller att hitta sin lilla nisch i det hela. Min var att provocera, givetvis.
-slutligen, ni kommer ha roligast av alla linjer. Ingenting kommer slå er någonsin. Gemenskapen, internskämten, modet att göra det otänkbara, allt. Tänk inte på att värdesätta allt nu för det kommer sen när allt har fuckat ur, ni vet -efter studenten. Då kommer framtidsångesten.

One spliff a day

Det var bara en tidsfråga innan jag tog upp ämnet droger och om sanningen ska fram så har jag tänkt göra det länge men jag väntade bara på någonting som skulle få mig att tända till ordentligt. Det tillfället är här nu. Igår skickade en vän till mig en länk från DN.se’s hemsida som mer eller mindre handlade om cannabis. En artikel ledde till en annan så i det här inlägget ska jag gå igenom två stycken artiklar och givetvis får ni en liten källförteckning i slutet av inlägget. Dags att börja plocka isär den första artikeln.

”Jim glömmer nycklarna och mobilen varje dag.
Slö i huvudet och skjuter upp allt till morgondagen. Så beskriver beroendeterapeuten Lars Ögren cannabis­rökare. ”Korttidsminnet går på lunch”, säger han.
Jim Wremerth, som slutade röka för 19 månader sedan, har fortfarande problem med minnet.”

Först och främst vill jag understryka att detta inte är personligt riktat till Jim Wremerth utan jag generaliserar. Du är nu en offentlig person och då får du räkna med att att människor som jag tar allt vad du är, analyserar det, vänder på det och knullar dig i röven senare. Men se det från den ljusa sidan, hade du inte slutat med dina ”tunga droger” hade du antagligen hamnat i fängelset och ditt anus hade blivit en inkörsport för ensamma, överviktiga och kåta kriminella. Åtminstone om man ska lyssna på beroendeterapeuten Lars Ögren.
Nåväl, till det första stycket nu då.
Vad hade Jim för uppväxt, hur såg hans barndomshem ut och hur hanterade han skolgången? Vad har han för privata, psykologiska problem och vad jobbar han med idag?
Han glömmer nycklar, mobil och snusdosa flera gånger om dagen och har problem med minnet. Han är alltså en väldigt tankspridd människa med koncentrationssvårigheter.
”– Det fick mig att slippa känna känslor och ta ansvar. Allt annat blev mindre viktigt.”
Vad var det för känslor han flydde ifrån och varför var det så viktigt för honom att slippa ta ansvar? Viljan att förtränga känslor och ångest över att behöva ta ett vardagligt ansvar i kombination med koncentrationssvårigheter och tankspriddhet. Det är inte cannabis som gör honom glömsk eller tankspridd, det är hans ADHD. Cannabis är bara en ursäkt (ett verktyg) att få andas ut och ta det lugnt för den här människan. Antagligen för att stressen över att inte klara av dagen så pass ordentligt som förväntas av honom är för stor. Att leva varje dag med frågan ”vad gör jag för fel?” är tung. Vad jobbade han med för 19 månader sedan? Jag säger inte att han var/är en arbetslös bidragsjunkie utan jag vill bara påstå att tidigare nämnda problem i samband med att vara arbetslös och rutinerat gå till Socialkontoret för att be om pengar är en tillräckligt stor stressfaktor för att börja röka på en mer stadig basis. Speciellt om han nu har tidigare nämnda (teoretiska) problem. Enligt artikeln började han röka cannabis dagligen efter ett tag. I’m just saying..

Beroendeterapeuten Lars Ögren säger sitt i artikeln:
”Han tycker att cannabisrökare är svårare att behandla än andra typer av missbrukare, eftersom giftet THC lagras i kroppen och lägger sig som ett klister i rökarens hjärna, i områden som styr minne och kognitiv bearbetning av information. Det räcker att röka två gånger i veckan för att ständigt vara påverkad.
– De har en massa oljor och skit som sitter kvar i hjärnan. Det tar upp till ett år för dem att komma i kontakt med sina känslor. Som terapeut blir man tokig – de bara sitter där helt avstängda med samma gnälliga automatiska tankar.”

Min personliga åsikt är att Lars Ögren borde byta yrke. Att klassa en cannabisrökare som en mer komplicerad missbrukare än en missbrukare som till exempel nyttjar heroin är som att kalla en chiuaua för en farligare hundras än Kaukasisk Ovcharka enbart för att de syns mer i det vardagliga livet och skäller uppmärksammat en hel del. behandlar man dock båda hundraserna ordentligt på rätt sätt så är ingen hundras ”farlig”. Lite som med personer som använder droger. En bra miljö, fin uppfostran och en tuggleksak då och då gör dom inte till en huvudkaraktär från Requiem for a dream.
Det är dock sant att THC kan lagras i kroppen under väldigt långa perioder precis som att om du har svalt ett tuggummi så kan det finnas spår av det i tarmen i flera år efteråt. Men hubbabubba är inte olagligt, trots att det säkerligen finns en artikel någonstans om att det skulle kunna ge ändtarmscancer och du dör! dödsgummi, y’know.
”det räcker att röka 2 gånger i veckan för att ständigt vara påverkad”. Här kan jag nog summera mitt uttalande till ett enda ord; BULLSHIT.
Jag sätter mina pengar på att varenda stoner skulle snaska valfri gubbes kottar för att få tag i gräs som håller en ständigt hög enbart efter att ha rökt 2 gånger i veckan. Att vara påverkad och att ha kvar ämnen i kroppen är inte samma sak. Om du röker vanliga cigaretter 2 gånger i veckan så är du inte ständigt påverkad av nikotin men det finns fortfarande spår i kroppen om att du har rökt.
-”Det tar upp till ett år för dem att komma i kontakt med sina känslor. Som terapeut blir man tokig – de bara sitter där helt avstängda med samma gnälliga automatiska tankar.”
Efter att ha luskat runt på nätet och talat med bekanta kan jag konstatera att majoriteten ”missbrukare” har kommit i kontakt med en hel del känslor tack vare artikeln och jag kan inte för något i världen tro att dessa personer varit drogfria i över ett år.

Hur många personer som går till en terapeut ältar samma sak om och om igen? Majoriteten. Jag har gått hos psykolog i flera år och det är fortfarande samma skit jag pratar om. Anledningen är inte droger utan det har att göra med att ingenting har förändrats sedan första gången jag gick till psykologen. Det är alltså samhället, inte droger.

”Jim som är helt övertygad om att cannabis är en inkörsport till tyngre droger.”
Jim, det är inte cannabis som är din inkörsport. Det är ditt liv som gett dig greencard till the capital of drugs. Han måste arbeta med sig själv. skaffa lite självrespekt, diciplin och principer. Jag skulle kunna få honom att knarka fiskbullar i dagsläget och då skulle fiskpinnar vara inkörsporten till tyngre grejer, så som tonfisk. Mind over matter. Beroende är en illusion, en ursäkt för att tillåta sig vara svag och slussa iväg problemet på något annat.

Det var den första artikeln och jag börjar direkt med att ta itu den andra.

”50 miljoner ska stoppa knarket.
Cannabis ökar kraftigt bland unga killar i storstäderna. Regeringen inleder nu den största satsningen hittills för att få unga att välja bort drogen. ”Vi ska inte vara moraliserande utan bemöta med medicinska och juridiska fakta­argument”, säger barn- och äldreminister Maria Larsson (KD). Andelen unga män som röker cannabis, eller marijuana, i Sverige har skjutit i höjden sedan 2005.”

Först och främst: Newsflash, kvinnor knarkar också. Men behåll illusionen att tjejer är duktiga i skolan, älskar sitt liv som hemmafru och enbart lever i så kallade skyddade miljöer tack vare fäder som hotar bort pojkvänner med gevär.
Vad gäller att bemöta ämnet i fråga med medicinska samt juridiska faktaargument så kommer det bli som att bekämpa eld med mer eld. Den här argumentationen har varit aktiv i flera hundra år och det finns lika mycket faktaargument som talar för cannabis som hos de som talar emot. Jag väljer att inte gå in på för/nackdelar med cannabis för det här inlägget kommer bli tillräckligt långt ändå. Men ge mig lite faktaargument på Cannabis VS Alkohol, that should be fun. Lägg fram lite informativ fakta på hur de länder och städer som har legaliserat cannabis och hur det fungerar för dessa. Ge mig en övertygande statistik på antalet människor som dött av överdosering av enbart cannabis i jämförelse med alkohol eller så kallade tyngre droger. Boyah! För övrigt ifrågasätter jag Maria Larsson’s inblandning i ämnet. Inget går upp mot en minister från KD när det gäller droger, homosexualitet eller abort. Gå och onanera med något religiöst objekt istället för att yttra dina åsikter. Jag skulle personligen vilja pumpa hela KD med centralstimulerande preparat bara för att det skulle vara kul.

”Regeringen satsar nu 50 miljoner kronor på att försöka få ungdomar att välja bort cannabis. Pengarna ska bland annat gå till en kommunikationskampanj om drogens risker och till insatser som ska hjälpa unga på väg in i missbruk.”
Det har ju gått så bra hittills att prata ungdomar ur situationer som inte anses bra eller säkert för dem. ”skolan är det bästa som kommer hända dig så skit inte i den”, ”testa inte alkohol förrän du är 18″, ”du måste använda kondom vid sex…och först efter att du blivit 15!”, ”ha cykelhjälm på dig annars kan du skada dig”, ”stå inte så nära micron, du kan bli förlamad”. Listan är lång och hur stor del av ungdomarna följer vuxnas råd gällande detta? En minoritet. Men kommunicera på, politiker är ju så oerhört duktiga på att förföra människor med fina ord. Själv tänker jag uppfostra mina barn till att tänka själva.

”I den senaste Stockholms­enkäten svarade nära 40 procent av pojkarna i vissa gymnasieskolor i inner­staden att de någon gång hade prövat narkotika – en ökning med cirka 10 procent på fyra år. Runt 90 procent av ja-svaren gäller cannabis, enligt Maria Renström”
Något som de flesta äldre människorna idag inte skulle erkänna för ungdomarna är att de prövat narkotika i deras ungdom med. Runt 90 procent av dagens föräldrar har rökt cannabis och chansen är stor att de fortfarande gör det. Jag personligen tycker att vi borde fokusera på den unga prostitutionen i skolorna istället. Det har ökat något brutalt och det handlar om att tjejerna byter avsugningar med cigaretter. Det här är barn mellan 10-16 år. Tjejer som måste gå med på utnyttjande gruppsex för att det har en skuld att betala. En skuld på cigg, folköl och i vissa fall något så löjligt som energidrycker. Jag ser hellre att min dotter testar cannabis än blir våldtagen i analen tack vare en redbull.

Jag förstår att jag förbryllat många av mina läsare nu och jag bara väntar på en shitstorm av trångsynthet och glåpord nu men jag kan hantera det.

för att tillägga något i debatten så tipsar jag om att läsa artiklar gällande Kofi Annan och hans vilja att legalisera Cannabis. Det är väldigt intressant ur många perspektiv, även om du är för eller emot gräs.

Samt: hade cannabis upptäckts idag hade det varit lika lagligt som alla dessa jävla spikmattor som ska lösa dina största problem bara du använder dessa 2 gånger om dagen. alkohol däremot…

Länkarna:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/50-miljoner-ska-stoppa-knarket

http://www.dn.se/nyheter/sverige/jim-glommer-nycklarna-och-mobilen-varje-dag

En syster är född

Jag håller på att packa ihop mitt liv i kartonger och sopsäckar. Det är dags att bygga bo i en ny lägenhet dock fortfarande i Sala. Jag är inte riktigt klar med den här staden visade det sig så jag gör ett nytt försök i en ny lägenhet.
När man väl packar ihop sitt materiella liv i kartonger hittar man saker som egentligen bara tar plats och det som en gång var så viktigt i en antik barnvagn är nu helt oförståeligt.
Bilen packades med tavlor, den antika barnvagnen, dammiga glas och något som skulle likna silverfat.

Jag bemöts av en skäggig, gammal och glad gubbe. Jag vet inte om det var de rosiga kinderna eller tjockismagen som avslöjade att han brann för sitt jobb men han var utan tvekan Antikvärldens svar på jultomten. Jag börjar med att visa vad jag har och drar upp att jag ska flytta, orkar inte ha massa skit liggandes, behöver lite pengar och givetvis att mormor precis avlidit. Han granskar sakerna och pratar för sig själv medan jag hör en liten klocka ringa i bakhuvudet. När jag väl kommer på vad klockan vill påminna mig om så är det försent!
Gubben kollar lite undrande (och i ögonvrån såg jag att han kände sig förnedrad) på mig och berättar att vissa ting av allt ”skit” är köpt i hans butik.
I vanliga fall hade jag spelat hård och skoningslös, oberoende till och med men tydligen så går antiktomtar rakt in i hjärtat på mig (i jämförelse med den riktiga jultomten) och jag kunde bara inte. Vad gör jag?
Jag gör givetvis det enda logiska och rätta; nämligen blåljuger.
-” Ja syrran sa något om det. Att hon köpt vissa saker här i Sala.”
-”din syster?”
-”tvillingar.”
-”hon var så uppe i varv. skulle fotografera någonting tror jag. I Fagersta med sin pojkvän?”
-”mmh, så typiskt henne, haha! ja det gick ju som det gjorde.”
-”från Stockholm va?”
-”mmh, mh-ja-ja-precis!”
-”men hon mår bra idag va?”
-”jag har ingen aning.”
-”Det har ju inte jag med att göra förstås.”
-”äsch då!”
-”jo jag kommer ihåg det lite grann. Men det var inte mig hon köpte det av utan min kollega men han jobbar inte kvar här.”
-”hmmjadärsermanhurdetkangå! hehe-he-hee-he”
-”men hon lever va?”
-”Nej, marken slukade henne ner till helvetet för hon ljugit till jultomten”
-”ursäkta vad sa du?!”
-”ja självklart lever hon! Så det är bra med henne. Singel nu dock sen några år tillbaka men vad hade hon väntat sig? hehe-he-hee-he! hurså?”
-”nej, det har ju jag inte med att göra.”
-”nu ska jag vidare, tusen tack för en bra affär!”
-”ja, detsamma!”

Jag gasade iväg snabbt som bara den och tänkte på när marken skulle öppnar upp sig så djävulen kunde hämta mig personligen. På vägen till macken så lipar en liten unge till mig och en äldre herre spärrar ögonen mot mig. Allas ögon mot mig och vid macken får jag nog. En tant med en klädsmak värre än en dragqueen med personlighetsklyvning ger mig dömande blickar och jag får panik igen.
- som om DU aldrig har hittat på ett alterego till syster för att bespara jultomtens kusin från att få sin livs passion krossad till småsplitter?!
Jag ska smälla igen bildörren argt för att visa hur upprörd jag är och fingrarna kommer i kläm. Svordomarna väller ut ur mig värre än slängspyan år 2002. När jag väl svurit ur mig smärtan inser jag att en bil står bredvid mig vid den andra tanken och en liten tjej på 5-6 år ska hjälpa sin (otroligt unga och charmiga) pappa att tanka. Fler dömande blickar och jag åker därifrån.
Jag kommer hem och parkerar bilen. Utanför står en smått förvirrad kvinna med massa mappar och pennor i famnen och jag klassar henne som dörrknackare direkt. Hon tittar på mig med hjälplös blick och kommer fram till mig;
- uhm, ursäkta mig kan du..?
-Nej! Vad det än är så kommer jag att göra din dag värre och du kommer få helt fel bild av mig så nej. Nej, nej, nej, nej.
Varpå jag skyndar upp i lägenheten, låser dörren och andas ut.
Karma, Gud, Demondjävulen, universum är ute efter mig och jag finner det orättvist!
Jag kunde bara inte säga den kalla sanningen till gubben till den grad att jag ljög ihop en tvillingsyster med relationella förbindelseproblem och absolut ingen som helst koll på något så vackert som antikviteter. Är det ändå inte tanken som räknas?

Jag tror med bestämdhet att den här flytten tar lite mer på mitt psyke än vad jag vågar erkänna. Kan även tänka mig att RESA-projektet* kan vara medbrottsling i det här dramat.

Detta blev inget klockrent inlägg men jag behövde uppdatera bloggen och skriva av mig. There you go!

*RESA-projektet: en annan gång ska jag berätta, jag lovar. Det krävs bara en del för mig att våga prata om det för det är inte av denna värld.