dörrklockemarodören

I morse blev jag väckt av att det ringde på dörren så jag hoppade upp ur sängen för att öppna, enbart för att upptäcka att ingen stod utanför dörren. Den omogna tanken som slog mig var ”busringning, fy fan vad omoget!” och så muttrade jag mig tillbaka till sängen. Det är inte första gången det händer heller så tålamodet som vanligtvis är ganska kort blev bara mindre och mindre. Under dagen har jag gått och funderat ut diverse sätt för att kunna ta reda på vem busungen är, utan vidare bra idéer eller resultat. Dagen har passerat på i någorlunda bra fart och det blev dags för middag som senare resulterade i att sova middag (hey, jag har påsklov och då är det tillåtet att sova middag). Precis när jag ska falla in i drömmarnas värld ringer det på dörrklockan igen och likt en superhjälte flög jag upp ur sängen redo för att sätta dit boven i dramat. Utan att titta i kikhålet smäller jag upp dörren och ser en kvinnlig brevbärare bokstavligt talat springa iväg från mig! Chocken av att fått se dörrklockemarodören i dagsljuset slog mig och jag kände hur tillfället gled ur mina händer. Då vänder hon sig om med en blick som rykte av panikladdad ångest och hon börjar stamma medan hon försiktigt går fram till mig:
- J-j-jag är s-så rädd för d-din h-h-hund! Jag försökte ringa på i morse men du var inte hemma. P-paketet du skickat har i-ingen eftersändning till mottagaren s-som har flyttat. Här!
Hon ger mig det lilla paketet och springer iväg medan jag står kvar ovetandes om hur jag ska agera. Det är svårt att göra mig mållös men det här var ironiskt udda även för mig. Nog för att jag blivit uppvuxen med tecknade serier där brevbäraren blir jagad och biten av hunden, men det har alltid varit en steroidpumpad jycke med nithalsband som tuggat på brevbärarens vita kalsonger med röda prickar. Så jag gjorde en liten punktlista för att bättre förstå vad som precis hade hänt.
1. Brevbäraren är rädd för min hund, som hon inte sett utan bara hört.
2. brevbäraren hade enligt henne själv försökt nå mig i morse, medan jag fått vakna upp till en dörrklocka som magiskt ringt för sig själv.
3. Brevbärare ÄR snabba jävlar om man ska ta med i beräkningen den farten hon hade från min dörr.
4. Jag levde i illusionen att brevbärarens rädsla för hundar bara var fantasi, en kliché.
5. Ska en brevbärare verkligen bete sig sådär? Låta sin fobi för hundar ta överhanden så det leder till normbrytande busringningar? Inte helt okej.
6. Stackars brevbärartant.

Även om jag har full förståelse och respekt till människor med fobier så kan jag ändå inte låta bli att rynka på ögonbrynen. En vuxen människa, till yrket brevbärare som låter sin rädsla för hundar ta övertaget i den mån att denna person ringer på och springer och därefter ljuger om hurvida denna person ”försökt få tag på” mottagaren tidigare under dagen. Om man sedan bortser från att min hund är harmlös och bara låter illa när även hon blir väckt av busringningar så tycker jag att brevbäraren borde ha en annan attityd.

Jag kan inte gärna skriva en lapp att sätta på dörren där jag förklarar att min vakthund till stor del bara låter illa och att det inte är någon fara att knacka på, för det förstör syftet med att ha en hund som vaktar ens hem. Så vad gjorde jag? – jag skrev en annan sorts lapp och satte på dörren givetvis.

”Käre brevbärare,

Jag har förstått att du har en extrem fobi för hundar, dessvärre tänker jag inte begära av min vakthund att sluta vakta mitt hem. Däremot kan jag ge dig några tips på vägen till nästa gång;
1. plinga inte på och spring, då vill hundar bara jaga dig ännu mer (deras ägare också för den delen)
2. Om ägaren öppnar är chansen väldigt liten att denne ber hunden attackera dig, jag personligen har full kontroll över min hund och respekterar din rädsla.
3. Sök hjälp för din fobi, låt inte hund vs brevbärare-myten besannas.
4. Ursäkta inte dina rädslor, bekämpa dem och stå för att du inte är en daredevil inom alla aspekter.
5. Snälla, snälla, snälla ring inte på och spring iväg igen. Jag blir paranoid!”

Så nu ska jag ta med mig min blodtörstiga hund, sätta upp lappen på min dörr och sedan ta en långpromenad.

En kapten sjunker tillsammans med skeppet och alltid fanan högt flaggad

Det hade blivit Mars och våren var bara några dagar från att äntligen vara här. Känslor började vakna och sprudlas bland människor och djuren i området hoppade lyckligt runt och jagade överlevande löv i vinden. Min katt hade fått vårkänslor och som okastrerad hankatt var det inte nådigt med hormoner som löpte amok. Han ville märka in sitt enorma revir på 28 kvadratmeter och till min förtret innebar det att handväskor, sängen, diskbänken, tvätthögen och skorna blev offer för en stinkande urinattack minst 3 gånger om dagen. Hunden började även att löpa så min lilla lägenhet blev förvandlad till en komprimerad säsong av big brother, vilket drama det var! Så jag beslutade mig för att kastrera katten. Det bokades tid och dagen efter befann sig Linus (som han senare fick heta) hos veterinären. På eftermiddagen samma dag hämtade jag upp en katt som såg lika bedrövlig ut som jag själv efter en flaska tequila. Han vaknade upp med en baksmälla, en tatuering samt en minneslucka och känslan av att han tappat något. Kvällen för mig var underhållande då katten försökte orientera sig och starta livet som på nytt. Dagarna gick och urinattackerna blev mindre, han blev kelig och det kändes äntligen som att vi levde i symbios med varandra. Jag hade fått en ordentlig katt som gav mig gos i en tillräckligt liten förpackning och han i sin tur fick uppmärksamheten han förtjänade. Efter en vecka märkte jag dock att han betedde sig något avvikande från sitt vanliga beteende. Han besökte lådan hela tiden men jag behövde aldrig byta eller göra rent. Han var inte lika kelig som innan och gick omkring i lägenheten som om han vore salongsberusad. Jag fick för mig att det kanske fortfarande hade att göra med kastreringen så jag avvaktade.

Igår blev jag dock väldigt orolig när jag hittade urin på badrumsgolvet och det var blodblandat. Han hade inte tvättat pälsen och ville inte ligga i mitt knä för att bli klappad på utan gick hela tiden iväg in på toaletten igen. Jag rådfrågade min kattguru då jag inte kan prata kattiska och hon tyckte jag skulle ringa Strömsholms djursjukhus. Jag sög på karamellen ett tag, för jag hade minus på kontot och en bil med körförbud så hur det än var så skulle jag inte kunna göra någonting. Sen gick jag in för att kolla till Linus. Han andades tungt och kunde inte hålla ögonen öppna. Jag kände på honom och det var en enorm bula på magen som jag inte hade en aning om vad det var. Jag slängde mig på telefonen och ringde till akutjouren. De sa att jag borde komma in med katten direkt, men jag förklarade situationen för dem. Svaret jag fick var att katten kunde dö under natten om jag inte åkte in. Vi la på och jag drabbades av en panik. Till slut tog jag mitt förnuft till fånga och packade en väska och lade katten i buren. Jag struntade blankt i körförbud eller att inga pengar fanns och åkte in. Tårarna rann och hjärtat bultade. Mitt i allt så börjar Linus göra ifrån sig ett hjärtskärande ljud och bilen fylls av en odör utan dess like. Jag håller på att köra av vägen (anledningen till att bilen har körförbud är för att bromsarna är näst intill obefintliga) så för att försöka hålla mitt förnuft till fånga börjar jag prata med katten. Jag berättar att allt kommer att ordna sig, att allt kommer bli bra och att han snart inte har ont mer. När jag äntligen kommer fram till Strömsholm så parkerar jag bilen mitt på en åker av något slag och springer in. Personalen lugnar ner mig men när jag får ta ut Linus ur buren kan de inte behålla sin pedagogiska attityd längre. Urinblåsan hade spruckit och min kissekatt var döende. Jag brister ut i ren förtvivlan och berättar att jag inte har några pengar, att jag gör vad som helst bara de hjälper honom. Veterinären berättar att det kanske går att rädda honom men att chanserna är små. Att även om han hinner räddas så väntar det otaliga veterinärbesök till enbart för det problemet han hade. Linus hade inte längre orken att skrika längre utan kämpade för att kunna andas och där just då beslutade jag mig för att det fick vara nog. Veterinären frågade mig om jag ville vara med när han fick sin spruta men jag skakade på huvudet. Istället frågade jag om de kunde kasta buren han kom i, vilket de lovade att göra.

Jag fick en faktura på 3000 kronor. Den stora summan berodde på att det var bara två personer som jobbade under natten på jourakuten och det debiteras. Jag fick skriva på en hel drös med papper och fick till slut en kopp kaffe och fakturan i handen. De bad mig att köra försiktigt hem, så jag tog mitt kaffe och satte mig i bilen en stund. Att Linus dog var den enorma droppen som fick bägaren att rinna över. Tidigare samma dag fick jag reda på att bilen som jag har skulle kosta ofantligt mycket pengar att laga, vilket i sin tur förstör mina chanser att ta mig i skolan, vilket i sin tur resulterar i att jag halkar efter i skolan och eventuellt inte får något studiebidrag eller lån. Utöver det raseras mitt liv som ett korthus i vinden och att då ha en livskamrat som dör bredvid en är lite mer än vad jag som människa kan hantera. Till slut kom insikten att det inte kunde bli mycket värre och jag började köra hemåt.

Självklart är jag ledsen över min katt men kollar man objektivt på situationen är den händelse bara en av många faktorer till att jag mår som jag gör just nu. En olycka kommer sällan ensam och mitt liv är en enda stor lag som lyder ”kan det gå åt helvete, så kommer det göra det”. För att lyckas få mig själv att stå på benen igen skapade jag en falsk illusion när jag fick min hund att lova att hon inte kunde dö. Jag vet mycket väl att min hund kommer att behöva avlivas och antagligen långt innan hennes dag egentligen är kommen, men just idag behöver jag någonting som är absolut. Någon som lovar att stanna hos mig, även om det är en uppenbar lögn. En skör såpbubbla som spricker när som helst, men det är allt jag har. Sen har jag bestämt mig för att mitt nästa husdjur blir en kaktus eller någon annan växt som är näst intill omöjlig att häva ihjäl.

Slutligen vill jag väl mest bara tillägga att även om min katt inte var med mig särskilt länge så gav han mig mycket. Det största han gav mig var just händelsen igår och om några dagar har jag blivit starkare och några insikter rikare. Han vann terrorbalansen till slut, trots mina hämndaktioner att kedja fast en pingla runt halsen på honom och klippa av honom kulorna. En sann El Capitan och han ska ha stora creds och stående ovationer för att ha lyckats beröra mitt hjärta i den mån att jag faktiskt känner sådana starka känslor just nu. Allt som behövs är helt enkelt en tjock katt med personlighet som Mofasa.

London calling

Det var lektion i matematik och jag kom något försent med ett tillhörande ”trött på livet”-humör. Jag slog mig ner på en stol, öppnade boken och suckade djupt fram något i stil med att jag var så jävla trött på Sverige, rutiner och att ingenting händer. Rent spontant sa jag till mina klasskamrater ”Vi skiter i det här, vi drar någonstans!” och just då beslutade karma sig för att ge mig ett litet smakprov på livet. Det visade sig att två av mina kamrater satt och kollade flygbiljetter till London precis då. Jag tog det som om det var ödet, det var helt enkelt meningen. Det tog inte lång tid innan flyg, hotell och utskrivna adresser på platser att besöka var klart, så nu sitter jag här med en packad väska och inväntar avfärd.

Livet handlar inte om att tjäna så mycket pengar som möjligt eller få det där drömjobbet, hitta mannen med stort M och krysta ut ett par ungar i en villa-idyll med vita knutar..även om det kan vara trevligt. Det gjordes en undersökning på vad människor önskat att de lagt ner krut på i sitt liv innan de hamnade på dödsbädden de nu låg på, och det visade sig att spontanitet och att spendera mer tid med vänner och göra det man ville låg högt på listan (artikeln hittar du här ). Så det är exakt vad jag gör, lever lite grann.

Kanske är jag bara bipolär, eller så är jag spontan och full av liv. Om bipolär handlar om att impulsivt ta första bästa flyg med kamrater till London för att dricka öl som jag inte tål, handla för mycket och spana in snygga engelsmän så klassar jag mig mer än gärna som bipolär. Även om den här resan inte är lika radikalt som att sälja allt jag har och flytta till en bergstopp någonstans så känns det skönt att få lätta på vingarna och ta ett smakprov av godispåsen vid namn ”vad du kan göra, om du bara vill.

Mitt tips till er?
Bryt er från normen ni själva skapat i en illusion om vad som kallas livet och gör det där du inte riktigt vågat.
Ska du dö i cancer? – rök en jävla joint. 
sportlov och ingen ekonomi, egentligen? – dra utomlands ändå.
Pluggar till advokat när du egentligen vill skapa? – SKAPA! 

So what we get drunk?
So what we smoke weed?
We’re just having fun, We don’t care who sees
So what we go out?
That’s how its supposed to be
Living young and wild and free

när overkill inte räcker

Egentligen hade jag tänkt ta upp ämnet ”dating på nätet” idag, men något mycket mer irriterande kom i vägen. Det inträffade natten till idag och det gnager mig fortfarande. Jag hade förberett kvällen med saft, popcorn och mängder med frukt för att ha filmkväll. Paranormal activity 3 och sucker punch stod på schemat. Gällande skräckfilmen känns det som att regissören kompenserar för den andra filmen där det mest var stillbilder på en pool, men det kompenseras bra! Nu går jag omkring och tror att minsta lilla dammtuss som rör sig har spöken bakom sig så det klagar jag inte på. Nej, det är den andra filmen jag skrynklar pannan mot.

Filmen startas och det är den oskyldiga skolflickan direkt tagen ur en hentaifilm personifierad som hamnar på ett mentalsjukhus. Så länge är jag med på noterna, vi kan kalla det hatkärlek till hennes yttre som fängslade mig lite. Sen fuckar det ut totalt. Parallella universum, samurajer, vapen, drakar, bomber, stripptease, bordellhus, lobotomi, stora sotsminkade ögon, läppar uppsvällda som arslet på en flock babianer, kläder liknandes julgransglitter korsat med svart sprayfärgat fisknät. Runktävlingsmaterial i cirka 2 timmar.
Jag önskade innerligt att jag var en kille i det läget, för då hade filmen varit optimal! explosioner, vapen, zombies, krig, tuttar, data animationer, actionactionaction! Min förhud hade antagligen skrubbats bort innan eftertexten börjat rulla.

Jag hade en aning om att det fanns något värre än frasen overkill, men den här filmen äter overkill till frukost. Att filmens soundtrack köttat sönder låtar jag under åren handplockat rätt in i hjärtat fick det att svida lite extra mycket. Det var inte bra när Cristina Aguilera gjorde det i Burlesque och det var sannerligen inte bra att göra det i Sucker punch. Skämmes!

men något måste väl varit bra?
Att lägga lite roliga filter på linsen gör inte filmen bra, utan genomförbart att titta på. Kvinnorna är vackra och jag är svag för kaxiga brudar med feta vapen. Jag förstår att många andra gillar filmen, den ska ju trots allt locka den stora massan, men för en buttermutta som mig föll den inte i smaken. Det vidriga soundtracket passar utmärkt till filmen och gör det därför godkänt, men inte annars. Monologen i början och slutet var tänkvärt. Hade filmen varit ett tv-spel hade jag avgudat den.

Så härmed presenterar jag er för ett nytt uttryck; ”att göra en sucker punch”.
Det är när en person tar någonting och drar det över spetsen, nerför stupet tills folk har slutat skratta och till slut uppger en oerhört obekväm tystnad med avslöjande blickar till varandra om obehaget de känner för stunden….och individen som gör en sucker punch inte uppfattar omständigheterna.

Med detta tänker jag avsluta genom att kolla på The expendables, den manligare versionen av Sucker punch som enbart håller sig vid stadiet ”overkill’.

Pest eller kolera

Igår ville jag vara nostalgisk och bestämde mig för att logga in på min gamla bilddagbok (som nu så flashigt heter dayviews) och det slutade med att jag laddade upp en bild, där jag svensktroget ursäktade min dåliga uppdatering. Då visade det sig att jag fick påtryckning av en trogen bevakare som påpekade att bloggen stod ganska stilla. Idag tog jag mig i kragen för att göra något åt saken. Det finns faktiskt en anledning till varför det är som det är, inte en ursäkt men en anledning eller snarare förklaring.

Faktum är att det har hänt en hel del som jag kunnat skriva om. Poliser som ger mig böter, bevakningstjänst som vaktar gångbanor, en berg-o-dalbana vid namn ”singel eller inte”, häftiga händelser i skolan och utanför, men jag har hittat mitt kryptonit! Det är ett litet piller på 100 mg som gör mig totalt likgiltig. Jag tar 9 stycken sådana piller om dagen, det är rena döden för mitt provocerande ordspottande. Ni har säkerligen hört talas om ”lyckopiller”, illusionen om att livet ska bli underbart och ombäddat av sockervadd bara du sväljer lite medicin? Min läkare tyckte att jag skulle ha sådana piller. De gör mig inte glad och jag har inte upplevt några enhörningar, regnbågar eller sockervadd, men jag är inte nere på botten och krälar.

Medicinen dämpar de ”negativa” känslorna och sinnesstämningarna hos mig, lite som att få lock för öronen. Jag kan inte bli ledsen, arg, hatisk, knappt cynisk. Eller det är fel ordval egentligen. Jag vet att jag är nedstämd men jag kan inte koppla ihop det med resten av hjärnan. Like a fly trapped in a jar. Så om vi rent hypotetiskt säger att min hund skulle bli överkörd kommer jag veta att jag är ledsen men inte kunna utagera de känslorna.

Därför sitter jag och tänker på situationen ur ett etiskt perspektiv. Vad är värst, egentligen?
Att fråntas möjligheten att må dåligt eller ständigt vara en melankolisk buttermutta utan hopp om livet i framtiden? Jag får helt enkelt välja mellan pest eller kolera. Nåväl, det är för mig att fundera på. Kryptoniten gör att jag inte reagerar på situationer jag vanligtvis skulle ha gjort. Ingen händelse känns stor nog att skriva ner här i bloggen, och det måste jag givetvis ändra på. Därför ska jag göra ett försök genom att yttra mig när jag vet att jag skulle gjort det om det inte varit för medicinen. Så får ni läsare berätta för mig om inläggen dalar eller håller samma standard som tidigare.
Har vi en deal? 

Jag är så jävla trött på Babylon

Jag är så jävla trött på Babylon.
Inte själva babylon utan hur något så stort och enormt blivit en syndabock för människor som inte kan stå till svar för sina egna handlingar och misslyckanden. När jag frågar människor vad babylon är för någonting så får jag till svar att det är en symbol för samhällets förfall eller att det är en benämning som sammanfattar hur korrupt samhället vi lever i är.
Det är naturligtvis bullshit.
Visst, till viss del har dessa människor rätt för precis som Hitler tog solkorset och förvandlade det till en symbol för egen vinning så har rastafarianerna tagit Babylon någonstans ifrån.

Babylon var alltså huvudstaden i Babylonien, vars ruiner ligger i Babil, Irak. Staden blev huvudstad efter att kung Hammurabi erövrade flera olika riken runt och i Mesopotamien 1700 år före Kristus födelse. 200 år senare plundrades staden och oroligheter samt maktskifte skapade turbulens i flera hundra år. Det som jag i enormt stora drag beskrev nu är den första storhetstiden i Babylon. Den andra storhetstiden inleddes när assyrierna drevs ut av Nabopolassar som senare skapade ett neo-babylonskt rike i slutet av 600 år före Kristus. Hans son beslutade sig senare att bygga om Babylon och det är från denna ombyggnation som Babylon fått sin omtalade och legendariska byggnadsverk. Massiva murar, stolta trädgårdar och enorma byggnader.  Staden erövrades dock 539 år före Kristus av Perserna bara för att sedan bli erövrat av Alexander den store 208 år senare. När alexander den store senare dog förföll Babylon snabbt.

Babylon blev en metafor för samhällets förfall tack vare den babyloniska fångenskapen av judarna, det har dock senare visat sig att metaforen som nämns i nya testamentet egentligen menar Rom och inte själva Babylon. Den babyloniska fångenskapen handlar för övrigt om en redogörelse som skildrats i det gamla testamentet och den judiska bibeln där judarna deporterades från juda rike till babylon samt deras senare återvändo därifrån. Det här är ganska viktig information som alla ”babylon-fanatiker” borde kunna. Inte vinkla, kunna.

Det historiska Babylonien var en oerhört storslagen civilisation med vackra tempel och byggnader, murar och fantastiska trädgårdar som jag tidigare nämnde. Babylonien hade även en rik kultur och vetenskaplig nyfikenhet men används idag som en symbol för förtryck, egoism, materialism och fördomsfullhet. Hur hände detta?
Det är Bibeln som skapat den vridningen. Likt de kristna korstågen som vred vikingarnas kultur och religion till hedningar och otukt bara för att rättfärdiga den kristna tron så vreds Babylons vackra kultur till något negativt enbart för att det inte passade in i vad Bibeln försökte gestalta och förklara.
Babylon omtalas bland annat i den första moseboken där det stod att Nimrod var den person som fick stor makt på jorden och grundade Babylon, men att han även var grundaren till privategendomen, staten och imperialismen. Det kan jag gå med på, det kanske stämmer. Det är först senare i första moseboken som jag blir lite skeptisk. Det står nämligen att folket i Babylon försökte bygga ett torn till himlen och att Gud förstörde byggnaden och straffade folket med språkförbistring, vilket betydde att människor runt omkring i världen började tala olika språk och därför inte längre förstod varandra. Kanske är det bara jag som är skeptisk och källkritisk, men så fort Gud blandas in i det hela går det lite över styr.

Den stora missvisningen med Babylon är antagligen dock i uppenbarelseboken där ”babylons fall” förutspås, men egentligen menar man Rom, inte Babylon. Rom anses vara ”den stora skökan” som regerar över jordens kungar. Den stora skökan som rider ut på fabeldjur och slaktar helgon och profeter. Det handlade egentligen om att det drogs en symbolisk parallell mellan romarrikets förföljelse och det historiska förtrycket av judarna i Babylon. Själva Babylon har alltså ingenting att göra med samhällets förfall och dylikt.
Som ni kanske förstår har tolkningarna av Babylon blivit enorma och det hela började innan Bibeln.

Rastafarianerna nämner Babylon i sitt symboliska språk där de kallar sig för den moderna tidens israeliter som i fångenskap av Babylon är på väg till Sion. Babylon är först och främst ett uttryck för en förtryckande stat. Den babyloniska skökan är idag en symbol för multinationella företag.
Visst, det är en fin parallell och ganska fyndig, det erkänner jag. Men att jämföra multinationella företag med Romarrikets enorma makt och framgång är lite skevt. Hade man jämfört företagen med digerdöden hade jag gått med på det, inte romarriket.

Så, jag har bara gett er en snabbgenomgång gällande Babylon (Babylonien) för att ge de människor som inte bryr sig ett skit lite kött på benen. Efter att ha spenderat hela helgen med att läsa böcker, PM, uppsatser och kollat på dokumentärer gällande Babylon och närliggande information har jag ganska mycket att gå på, som jag inte redan hade innan. Så här nedanför kommer mest min egna, personliga och något aggressiva åsikt gällande de personer som missbrukar benämningen Babylon.

Överallt bland vänner, bekanta, främlingar och internet ser jag hur Babylon beskylls för allt och inget och jag kan inte undgå att bli förbannad. Livet gestaltas inte i vad som förväntats av diverse människor och genast blandas Babylon i det hela, speciellt nu på hösten och vintern. Jag kan heller inte undgå att dra en parallell med vinterdepression. Det är inte Babylons fel att era studier går åt helvete, det är inte Babylons fel att ni inte får jobb, inte hittar kärleken eller att ni går upp i vikt. Det är inte Babylons fel att människor är emot er och att ni stöter på hinder i livet. Det är inte Babylons fel att livet inte är vad ni önskat er. Det är ert egna fel att livet ser ut som det gör för er. Det kanske är hårt att leverera det till er såhär iskallt, men med all rätt och respekt så behöver ni öppna ögonen lite.

Skaffa er en bra utbildning. Har ni en utbildning? Skaffa er ett jobb! Har ni ett bra jobb? Börja arbeta på er själva, alternativt prata med en psykolog. Har ni ett jobb som ni inte trivs med? Byt jobb och alternativt studera för att kunna få ett bättre jobb. Titta vilken bra cirkel det blev.
Jag säger inte att det svenska samhället är optimalt, absolut inte. Det enda jag säger är att det svenska samhället inte är Babylon.

När livet blir för tungt och svårt för vissa människor så vallfärdar de till Thailand, Indien eller något annat varmare, fredligt religiöst land och lever på framtvingad sönderavlad eufori (även kallad manisk depression, det finns medicin för det. Bara så att ni vet) för att injicera befruktat lyckorus i själen.
Människor säger att de flyr från Babylon och dess enorma mörker. Det jag blir konfunderad över är att dessa människor inte ser att deras tillflyktsort också har ”Babylon”. Men nej, ett exotiskt landskap kan ju inte vara förstört av samhällets förfall, eller? För det första var Babylon exotiskt och vackert och redan där skiter det sig, rent geografiskt och historiskt.
Ta Indien som exempel. Kvinnor och män rakar av sig sitt långa hår för att västvärlden ska kunna ha extensions. Män erbjuds brödrostar för att sterilisera sig då befolkningen är på tok för stor för landets resurser. Människor i Indien arbetar med farligt avfall för att utvinna koppar från mobiltelefoner och datorer och 80% av barnen i de områdena andas in bly från luften dagligen. Nej men Indien är vackert absolut, vilken fristad.

Jag sitter inte här med fakta tagen från wikipedia utan jag har mina historieböcker, bibeln och mer källkritisk fakta. Jag säger inte att ni ska kunna er bibel, alla kan inte vara som jag. Det jag säger är att ska man prata vilt om något betydande ska man kunna sin historia, även om den är religiös eller historiskt ur ett samhällsperspektiv. Landet är funktionellt men inte optimalt, läs på gällande samhällspolitik och utrikiska statsskick så förstår ni vad jag menar (men akta er för Babylon när det blir tråkigt att utbilda sin allmänna kunskap för Gud förbjude att ni lär er någonting relevant).
Jag förstår att ”utomlands” lockar mer och att livet kan kännas enklare. Man får en paus och tid att läka. Det jag försöker säga är att det ni kallar Babylon finns överallt. Det är precis samma sak som när människor vallfärdar utomlands för att finna sig själva. Man kan finna sig själv i Stockholms betongförort, det är bara mer behagligt att hitta sig själv på en strand i Thailand.

En annan sak som retar gallfeber på mig är när människor flyr detta Babylon, lever loppan på lånade pengar, röker på och knarkar diverse annat som en jubelåsna bara för att komma tillbaka och kalla sig upplyst eller världsvan (1*). Klart som fan att dessa människor hyllar ”utomlands” till himlen, de reste dit på ett moln av svamp eller ganja. De beskriver sin tid utomlands som ett steg närmare Sion. Självklart kändes det som himmelriket, gräset är grönare på andra sidan ekvatorn.

Personerna kommer hem och vill tillämpa deras nya kostvanor serverat med deras nya livsåskådning och när de senare bemöts av människor som inte vill leva på morötter och safter av kärlek utpumpat på värsta desperata vis så beskylls Babylon åter igen. Jag är tydligen fängslad i Babylon och har blivit blind, istället för att dessa personer kollar sig själv i spegeln och inser vad de håller på med så är det fel på majoriteten av människor runt omkring dem. Fundamentalistiska anti-babylon dyrkare, det är vad ni är.

Jag förstår att jag kommer få mothugg på det här inlägget, flera av mina bekanta kommer avsäga sin kontakt med mig, och det kan jag ta. Fortsätt fly från Babylon. Det är inte samhället ni flyr från utan er själva. För att understryka det igen:
Det är inte samhället som är ert Babylon, det är ni själva. Ni är ert egna Babylon och vill ni kämpa mot er själva i Thailand, Indien eller något annat varmt land så ska jag absolut inte stå i vägen för er. Det känns till och med bättre att ni kämpar långt borta från mig för då slipper jag bli lika förbannad. Avgifta ert vatten, ät era rotfrukter och kyss den dammiga marken och uppnå ert mål att nå Sion. Alla har en hobby och detta är uppenbarligen eran.
Men kom inte fram till mig och tjata om Babylon när livet inte är vad ni önskat för jag kommer att poängtera att ni egentligen pratar om att de som ligger bakom Bibeln inte tyckte om Romarrikets framfart och därför fläckade ner ett stort imperium. Att ni egentligen talar om en felaktig metafor som gått åt helvete tack vare blinda, religiösa fanatiker och att ni missbrukar benämningen ”Babylon” likt Adolf Hitler missbrukade solkorset, alltså svastikan. Jag kommer att slå på era ekologiska och politiskt korrekta fingrar med tunga böcker gällande konkreta fakta om att det jag skriver har en tyngre grund än vad ni har. Vi kan sitta och dividera fram och tillbaka ur ett filosofiskt perspektiv hur länge som helst och då är jag öppensinnad, för i filosofi får man tycka vad man vill oavsett om det är korrekt eller inte. Så länge ni inte kommer till mig och beter er som en reinkarnerad gestalt av en komprimerad inkompetens.

Jag vet med mig att det finns några som kommer ta det här inlägget personligt. I mina generaliseringar har jag tagit exempel från upplevelser andra har varit med om och gjort satir av det. Detta tänker jag inte ursäkta mig för, utan jag förväntar mig att dessa människor läser mellan raderna och inser att jag inte attackerar dem personligt utan generaliserar missbruket av benämningen Babylon och vad som utmärker beteendet av en större mängd människor som nyttjar det. I min egna åsikt får människor göra och leva som de vill, bara de står till svars för konsekvenserna oavsett om det är bra eller dåligt. Jag väljer att inte leva som dessa personer, ska jag behöva ta smällen för det? I min åsikt är det inte jag som sitter i Babylons kättingar, det är dessa människor som jag generaliserat i detta inlägget.
För att försiktigt försvara mig och mitt uttalande; jag hatar inte er, jag avskyr det faktumet att ni pratar om Babylon hela-jävla-tiden och att ni pratar om Babylon på ett så inkorrekt vis att jag som besserwisser får hat-tics. That’s all.

(1*) Det är inte en person som gjort detta utan flera. Internet är fullt av dem, hela couchsurfing-eliten och halva flashback som skriver om resor, knark och religion. Bara ett exempel. Inga personangrepp, absolut inte.

I de lugnaste vatten

För de personer som känner mig eller har träffat mig under mestadels nyktra tillfällen vet att jag är ganska lugn. Visst att jag kan ha intensiva konversationer och skratta högt och mycket, men jag brusar inte upp och blir redlöst förbannad. När det väl händer att jag blir sådär riktigt arg, ja då kan det gå hur som helst. Om vi helt hypotetiskt säger att det hände idag, vill ni veta historian då?

Okej.

På senaste tiden har jag börjat knarka clementiner så jag beslutade mig för att åka till Coop och köpa på mig några kilon. Väl inne i affären går jag omkring vid grönsaksdisken och letar efter clementiner och granatäpplen. Vid lagerdörren står en man och en kvinna varav mannen ser ut att vara någon form av fredsambassadör från rymden (di leva skulle varit stolt, om jag säger så)..
han står och skäller på en lagertjej över att det inte finns ett tillräckligt stort utbud av grönsaker eller produkter som inte är djurtestade, laktos och glutenfritt. Hans upprörda tal höll på i en evighet och det kändes ungefär likadant som när radion avbryter ens favoritlåt med den där vidriga jingeln och berättar om olyckor ett tiotal mil bort från dig själv. I alla fall börjar han blanda in det svenska samhällets struktur där affärer likt coop är en idiotisk livsmedelskedja vars enda uppgift är att mätta magar på den redan förmögne mannen. Jag brukar ignorera dessa människor, men nu stod han mellan mig och mina clementiner så jag observerade samtalet i hopp om att lagertjejen magiskt skulle trolla fram en oas av politiskt korrekt frukt eller något liknande….vilket inte hände.

För de personer som känner mig vet att mitt temperament kan kortas ner ganska radikalt när jag vill något och inte får det. Jag pratar inte om särskilt materiella ting utan snarare att få hävda mina åsikter, dricka kaffe eller vin, sex eller i detta fallet nu clementiner. För de läsare som inte känner mig så kommer ni alldeles snart få reda på hur det kan gå.
Det jag gör är att jag ställer mig snett mellan lagertjejen och ”ambassadören” för att sedan titta lite menande och nickar i monologen han har. Hans hona står tyst och tittar ner i backen som om hon precis kommit från Saudiarabien där hon just brutit mot en av alla regler landet har för att hålla kvinnorna i styr. Alternativt lite som en hundvalp som precis blivit omplacerad efter att ha gett den lilla sonen i hemmet en allergisk reaktion.
Lagertjejen kastar snabba blickar på mig lite som om hon var i ett gisslandrama och ville att jag skulle fatta vinken och tillkalla polis eller batman. Detta uppmärksammar ambassadören och tittar på mig med en förundrad och smått förolämpad blick.

Han är lika röd i ansiktet som vänsterpartiets senaste valkampanj och utbrister:
-”Ja, vill du något eller?!”

(det är här som mina vänner andas in kraftigt och tänker ”det där skulle han aldrig ha sagt!”)

Efter en stunds tystnad och eftertanke beslutar jag mig för att svara på hans fråga och jag tar ett litet (men ack så dramatiskt) andetag och rättar till glasögonen, innan jag sätter igång:

-”först ville jag bara ta mina giftbesprutade clementiner och gå till kassan obemärkt,
men det har blivit nedprioriterat nu när du förvandlat hela grönsaksavdelningen till en ny version av sovjetunionens raseri gällande omvärlden och dess utveckling, samtidigt som du lyckas bryta mot minst 2 lagar gällande bemötande av andra människor, samtidigt  som du beter dig som en komplett idiot nedflugen från ett parallellt universum, där inkompetens uppenbarligen är rödmakten.
Men det är ju jävligt orginellt att en fundamentalistisk kommunist till vegan a lá frihetskämpe står här och skriker på en liten praktikant över att dagens samhälle inte har tillräckligt med varor till dig och din lilla komba ya-fantasi.”

Här försöker ambassadören avbryta mig men han får ett varningens finger upptryckt läskigt nära hans mindre andningsorgan och jag fortsätter:

-”Då vi de senaste åren har massproducerat mat till de personer som är tillräckligt rika att kunna välja sin kost.
För det är vad ni jävla vänsterfittor gör, får pengar av staten tack vare bidrag medan ni upptäcker världen, nirvana och den egentliga meningen med livet och har tid att skrika på folk. Studenter och sjuka människor tvingas äta konserveringsmedel och dåliga produkter för att de inte har råd, medan du gnäller på att det inte finns prinsesstårta som inte innehåller någonting, en tårta utan ingredienser!
Kan inte du bara ta och applicera ditt agerande på en annan situation. Antagligen vill du rädda valar och svältande barn i afrika, där har dom inga jävla laktosfria produkter…där har dom inga produkter alls!
Så innan du står och skriker på människor som inte är ansvariga till hur det ser ut i dagens samhälle kanske du borde skrika på dig själv, din inkompetenta jävla hycklare.

här är det plats för en sekunds konstpaus, innan jag fortsätter igen genom att göra avstamp att vilja komma fram till frukten jag var ute och jagade:

-”Så om du ursäktar mig så ska jag bara ta mina O-ekologiska clementiner och gå härifrån. Inte för att jag kan förmå mig att förstå hur frukt kan vara annat än ekologiskt, men du är uppenbarligen experten.”

Jag valde mina clementiner noggrant då jag väntade på någon form av respons. Ambassadören var mållös, lagertjejen var mållös och honan sken som solen. Jag knöt min påse, harklade mig lite och log medan ett ”ha en fortsatt trevlig kväll” slank ur mig.

Nu när ni läst hela texten kan jag berätta för er att detta inte var ett dugg hypotetiskt utan faktiskt hände idag. Jag och min goda väninna Sara* hade en chattdejt och hade det inte varit för henne så hade jag aldrig orkat återberätta händelsen för er.
Hon väntar ivrigt på att jag ska skriva en bok eller slå igenom som komiker, så jag lapar i mig av hennes fängslande skratt och respons till mitt agerande. Hon får mina vansinnes-utbrott att kännas accepterade, att jag faktiskt får bete mig sådär eftersom det ger så mycket glädje till henne och andra vänner. Så hata inte mig utan hata hon som tillåter mig fortsätta så som jag gör.

Innan jag fortsätter vill jag poängtera att jag ofta generaliserar när jag brusar upp. Min egna, privata politiska åsikt har ingenting med mitt utbrott att göra och jag är inte direkt fördomsfull gällande vänsterpartiet, veganer eller personer som älskar universum. Så är det någon grinig vegetarian från vänsterpartiet som har någonting att säga mig, så gör det. Själv är jag laktosintolerant och väljer att inte äta kött periodvis för att det för stunden smakar äckligt. Jag röstade inte rött i valet och har säkerligen materiella ting som är skapta av barn eller testade på djur, jag tycker inte om det men är inte tillräckligt motiverad att göra något åt den saken heller.

 

 

(*gällande reklamer för Sara: Hon är en enastående artist och min vapensyster när det kommer till att dricka vin och beklaga sig på omvärlden. Vi skrattar så vi gråter åt varandras missöden gällande det mesta i våra liv. På senaste tid har hon valt att äntligen ta tag i musiken på allvar och hon gör det som ett riktigt proffs. Vill ni lyssna på hennes musik så finns den på iTunes här . Självklart finns hon överallt på internet men jag tycker hon förtjänar pengar nog att kunna välja sin egen kost så köp låten annars blir jag arg på er med.)

När Jehovas vittnen skiter i det blå skåpet

Den senaste veckan har jag haft ett aggressivt beteende likt en velociraptor som snart ska lägga en hel kull ägg i en storlek som efterliknas en sumo brottares överskottsfett efter en större högtidsbuffé. Varför Jehovas vittnen bestämde sig för att besöka mig konstant under denna vecka är bortom mitt (och alla andra som känner mig) förstånd. Första gången stängde jag dörren lite obekvämt sakta för att försöka utsända någon form av artig avsnoppning på hela situationen och det gick förvånansvärt bra. Den andra dagen knackar samma herre på och trycker upp en broschyr i ansiktet på mig. Min hat-ticks vibrerar lite sött i ena ögonvrån och jag frågar så artigt jag kan varför denne herre beslöt sig för att komma tillbaka idag. Det hade han inget bra svar på, förutom att Gud ville det.
Givetvis hade jag invändningar till det men orkade inte ödsla mer energi då jag varit nära på att vrida nacken av en kassörska från ICA tidigare under dagen (det är en historia i sig men om du, kassörskefitta,  läser detta så kommer jag att hitta dig. Det är bara en fråga om strategi och tidsplanering).
Jag berättade för Herr Jehovas att jag ganska nyligen skrivit en mindre uppsats gällande hans lilla hobby och inte behövde någon broschyr, varpå jag åter igen stängde dörren. Min hund hade stått bakom mig och morrat lite för läskigt för att det ska vara politiskt korrekt, så hon fick ett grisöra. Ibland kan de små liven göra en stolt, men åter till saken!

Igår plingar det på dörren klockan 09.30. Jag har varit borta från skolan en del veckan som varit för mitt immunförsvar svek mig något radikalt. Dessutom hade jag PMS som skulle få Maria Magdalena att utbrista mindre kristna synonymer på ”hoppsan, Gud vare med dig!”. En annan herre står nu utanför min dörr och väntar spänt på att få träna på sin manipulationsteknik i ett relativt kriminellt bostadsområde, logiken i detta är övergripande idiotiskt. Jag visslar på min överdrivet stora hund som ställer sig bredvid mig och morrar, åter igen lite oroväckande. Jag låser upp dörren och bemöter herren med ett hånleende andra skulle sprungit ifrån, men inte han. Vilken äventyrare!

- God morgon fröken, har du hört talas om… oj, det där var en morgontrött hund!
- Hon har en näsa för hycklare. Hon råkar även vara allergisk mot broschyrer så här tidigt på morgonen.
- Oj! ja, haha, ja så kan det ju givetvis vara. I alla fall..
- Ni har möjligtvis inget system för hur ni utför er knacka-dörr-ritual?
- vår vadå?
- Ni har knackat på den här dörren otaliga gånger den senaste veckan, jag är bara nyfiken på om ni för någon specifik agenda.
- uhm, nej…det tror jag inte.
- Vänta här, jag har någonting till dig med.

Jag går in i vardagsrummet och rotar runt i min väska där jag har alla skoluppgifter. Min hund tar tillfället i akt och visar att hon inte har tandsten på en enda tand. Spänningen är olidlig. Jag kommer tillbaka och tar mannens broschyr och ger honom en referatbaserad uppsats med ämnet sekter. Han tittar på mig lite konfunderat med en blick som ber mig att förklara den totala omvändningen i situationen. Jag ler åt honom och tar hans fria hand i min och stryker lite för länge på översidan av den. Med ett empatiskt medlidande utbrister jag lite väsande, som om hans lilla hobby var någonting skamligt att skämmas för och att jag försökte övertyga honom att det inte var det, även om alla vet det (även Gud).

- Det finns hjälp att få, du är inte ensam. Du ska veta att du är en stark person som äntligen vågar ta steget. Det är alltid första steget som är svårast och bara att du kommer till mig är ett tecken på att du är redo!
- Vad är…det här?
- Ställ inga frågor nu utan gå hem och läs broschyren i lugn och ro för att komma till insikt med dig själv. Det är du värd! Tack för att jag fick ta upp din tid så här på morgonkvisten.

Sedan stänger jag dörren och lägger mig åter i sängen, lite för nöjd med mig själv för att det ska vara politiskt korrekt. Nu är ju Sveriges inrikespolitik loopande korrupt, så det gör ingenting om jag betedde mig lite inkorrekt. Eller vad tycker ni?

I say ”tomato”, you say ”fuck you”.

Det har nu gått 6 timmar och 54 minuter och spänningen är olidlig.
Han är majestätisk och har en stolthet Mufasa skulle avundas. Han råkar även ha bestämt sig för att integriteten han besitter ligger på 28 kvadratmeter, vilket är storleken på min lägenhet. Så varken jag eller Molly får röra oss fritt. Han vinner ”arga leken” varenda gång och låter som flickebarnet från filmen Exorcisten men med magsjuka, varje gång Molly flaxar med öronen.
Han har även ockuperat badrummet. Inte för att jag valt att ställa kattlådan där, nej nej! Han har utnämnt handfatet till högsäte där han håller ställningarna med järnklo. Han får mig ur balans och det känns som att han är en av städtanterna från ”how clean is your house” och att jag är den person som inte rört en dammtrasa under hela mitt 22′åriga liv.
Jag försöker att inte stirra på honom men det är svårt att låta bli.

Jag försökte bryta isen med att ge honom en liten bit tonfisk, han var inte lätt att muta. Min magkänsla säger mig att jag kommer vakna mitt i natten med ett hästhuvud under täcket. Jag var så mån om att han skulle äta och tänkte den brillianta tanken;
”om jag smetar in fingrarna i tonfiskolja slickar han kanske upp det och får mersmak?”
…jag vill skriva att han bet mig, bara för att det skulle bli roligare att läsa men så var inte fallet. Han kollade på mig med en blick som kunde krossat vilken levande människa som helst. Den där typiska blicken av ”jag är inte arg, bara besviken” fast från en katt.
Det var förödande.

Jag försökte leka med en egensnickrad kattleksak a lá Martin Timell men utan framgång. Han tittade nonchalant på mig innan han med en väldigt manlig vändning började slicka sitt skrev. Jag försökte gömma mig i terrängen (snurra in mig i en filt och lägga kuddar över mig) och sedan veva ner leksaken. Detta i hopp om att han skulle sluta agera så stelt, när han i mina förhoppningar trodde att han var ensam. Katten slutade slicka sitt skrev och gardinen rörde lite lätt på sig. Jag vågade inte andas då det kändes som att jag snart skulle få se min första livs levande enhörning.

tystnad…

Sen hoppar Molly upp i soffan och blickar ner mot där han höll sig gömd.
VILKEN DÅLIG STÄMNING DET BLEV!
Molly och jag beslutade oss för att försöka ignorera fram honom i hopp om att han skulle söka sig till oss, det lyckades inte heller.
Jag kan förstå att det känns konstigt att äta eller göra sina behov i någon främlings hem, speciellt om främlingarna bevakar minsta steg man tar. Men man måste faktiskt ge och ta i en relation även om det inte slutade precis som man tänkt sig.

Jag tänker inte bli någon galen kattkvinna som uppdaterar min facebook-status så fort katten gör något övermirakulöst bedårande, men när han väl utför sina behov kommer jag att agera precis likadant som en relativt nybliven förälder när barnet för första gången kissar i pottan och inte i blöjan, på golvet, i sängen, i soffan, på mamma, på pappa, på hunden, i parken, på dagis, i skolväskan, på datorn och så vidare. Jag kommer höra hejarklacken vråla dovt i mitt bakhuvud medan katten krafsar runt i kattlådan och tårar av glädje likt en svensk seger i VM kommer att forsa nerför mina kinder.

Jag erkänner att jag inte kan prata ”kattiska”, men jag ger mig inte. Om det så ska krävas långa nätter av dokumentärer, tv-serier och läsning om hur man kommunicerar med sin katt så ska jag göra det. Så fort vi alla slutar kolla lika skeptiskt på varandra så kommer vi nog att förhandla fram vissa avtal. Lite som en Genève-konferensen, kanske. Detta är inte kalla kriget, åtminstone är det vad jag försöker inbilla mig. Vi talar bara olika språk eller kommer från olika planeter.

I say tomato and the cat say Fuck you, that’s all.

Sidnotiser:
- han heter Lion och är 2,5 år.
-Molly är min hund.
-Min lägenhet är inte stökig.
- Han kommer att få det bra här.

Uppdatering:
Det har nu gått 7 timmar och 34 minuter. Katten har undersökt sitt nya hem lite närmare och bestämt sig för att fotändan på sängen är hans sovplats. Det är väl bra, eller hur? Han vabbade till och med till mina tår när jag la mig där. Jag väljer att ta det som en isbrytare, en lek. Jag tror dock att katten inte är benägen att hålla med. Min Grand danois har än så länge hållit sig undan sängen. Hon är väldigt missnöjd med situationen, men fick ett ben att tugga på. I soffan. Jag har bokat tvättid för soffklädnaden.

När ord bara flödar.

I morse vaknade jag upp till känslan av att någon slagit sönder min nyblivna verklighetsuppfattning. Jag kände mig berövad och hela dagen gick jag runt och skar mig på skärvorna från världen runt omkring mig. Medan mörkbruna höstlöv föll ner mot marken för att multna bort så stod jag med mina vänner för att utöva en farväls ceremoni i form av att röka så snabbt man kan och småprata. Någon påpekade att mina händer var svarta och jag blev förvånad över att någon såg det förutom jag. Sedan blev jag genomsökt på fler missfärgningar av mitt yttre och tydligen spreds det runt munnen och på armarna. Jag var varm och frös inte, åtminstone inte utanpå kroppen. Gruppen blev orolig vilket var sött. Den lilla paniken jag hade i ögonen var den första känsla jag visat på hela dagen, jag var rädd för att det levande i mig tynade bort. Att det som finns inuti vaknat ur sin slummer och därför börjat äta upp min färg för sin egen överlevnads skull. Dock var jag mest panikslagen över att de andra såg vad som skedde och inte att bara jag gjorde det. När jag väl kom hem tog jag en dusch och känslan av att vilja gömma mig i ett djupt hav kom tillbaka till mig. Andra drömmer om universum, jag drömmer om havsdjupet. Efter att ha insett det uppenbara av att jag suttit still i nästan en timme efter duschen men att det hade känts som en sekund, så kändes det skumt. Som när  en avlägsen släkting man egentligen inte tycker om kommer på oväntat besök för att stanna en längre period och du måste lägga ditt egna liv på hyllan ett tag.
Jag klädde på mig och fyllde på kaffebryggaren likt en rutinerad ritual. Efter det gick jag ner till tvättstugan för att leta tider i helgen att sysselsätta mig med. När jag kom in genom min egna dörr igen tassade jag fram till det nygjorda kaffet och tog ett glas. Jag dricker kaffe ur glas för det blir godare då.
Jag smög ut i vardagsrummet och insåg att min kropp automatiskt dansade runt skärvorna som låg på golvet. Gamla vanor sitter hårt rotat. Blicken föll på min verklighet som låg i småbitar. Vem vill krossa någon annans prestation på det här viset? Visserligen har alla konstutställningar ett slutdatum och jag antar att någon kritiker inte kunde hålla sig tyglad längre. Jag gick fram mot pallen mina böcker stod uppställda på och lade fingret lite lätt på den yttersta. Hela boksamlingen trillade ner och jag log för mig själv.
”se så lätt allt du skapar för dig själv raserar.”
Jag sopade bort sotet av mina illusioner på väggen och fann min ursprungliga canvas. Den som det inte går att täcka över eller bygga ut. Hur man än inreder ett gammalt hus är stommen det står på likadant. Det är en hatkärlek jag har. Andra måste trott att jag var galen om de såg mig stå och borsta en redan naken vägg. Se mig blåsa bort torkad och krackelerad färg från min värld. Ibland känns det som att min kropp rent fysiskt är det jag känner är min själ eller kärnan i mig själv och att världen som andra ser den är insidan av min kropp. Att allt som egentligen existerar bara är något som finns inom mig och att jag försöker bryta mig ut, för jag är nyfiken. När jag var liten trodde jag nämligen att det var två små figurer inuti mig som styrde mig likt en enorm robot. Nu känns det mer som att jag är en figur som tappat kontrollen av sin egna maskin. Kanske är jag bara galen.
Tankar om värde började komma tillbaka.
”Egentligen spelar det ingen roll vad som sker för det har ingen mening, egentligen.”

Jag log åt de viskande skärvorna och tog en lätt klunk kaffe.
Det är annorlunda den här gången för i år är jag influerad av saker jag inte visste existerade förra gången. Oavsett vad som händer så fortsätter jag att skapa.
Så jag plockade upp skärvorna av allt vad min verklighet en gång var och började att pussla ihop en världsbild av erfarenheter i mosaik. För det är vad konstnärer gör efter att utställningen stängt. De skapar igen. Inte för andras skull utan för deras egen, allt för att erkännas med ett syfte i livet.